Tiden

För tre år sedan vid den här tidpunkten väntade jag med spänning på att få ta studenten.
Det sista fixades till balen och allt där till. Ingenting fick gå åt slumpen.

Tre år. Det har redan gått tre år sedan man tog farväl av alla goda klasskamrater. Vart tog tiden vägen?

Jag kommer ihåg samtalen man fick ha med studievägledaren och med Ola, vår klassföreståndare. Där fick man berätta om sina framtidsplaner. Studera vidare, arbeta eller resa? Alternativen var många.
Jag kommer ihåg väl vad jag svarade Ola. Jag sa att jag skulle bli förtidspansionär med ett leende på läpparna. Han blev inte lika glad men fattade att jag skämtade.

När jag tänker tillbaka på hur jag tänkte på min framtid för tre år sedan kommer jag ihåg att jag ville ta dagen som den kommer. Jag visste att jag var tvungen att läsa några ämen till hösten, men sen då?

Inte visste jag att några månader efter studenten skulle jag finna min stora kärlek Daniel. Än idag måste jag nypa mig i armen då och då för att inse att det inte är någon dröm. Att jag är förlovad med Daniel och lever mitt liv tillsammans med honom. Han är verkligen allt för mig. Han förstår mig som ingen annan kan och han finns där när jag verkligen behöver hans stöd. Han stöttar mig i allt jag vill göra. Han är faktiskt min hjälte. Hade inte han varit med där på den där speciella festen, hade jag nog aldrig fått sådan känslor för honom och att han sedan ville träffa mig igen gjorde mig till världens lyckligaste. Mitt liv förändrades enormt, hur? Jag fick ett liv, en vardag värd att gå igenom. Han får min värld att snurra!

Tillbaka till klassen, det är roligt att jag fortfarande har kontakt med de flesta i klassen. Tänkte på det tidigare idag att det är många som blivit mammor, men ingen av killarna har blivit pappa än. Jag undrar vem som kommer bli det först.
De fina små barnen mina vänner har skapat, de är så underbara och så söta. Nog allt är jag jäkligt sugen på att skaffa mig ett eget litet underverk.


Varje år vid denna tidpunkt efter studenten blir jag sentimental och tänker tillbaka på allt roligt som hände med klassen den sista tiden. Vilken jävla klass vi var också. Älskade verkligen att hitta på tokigheter och alla de minnen ni skapade tillsammans med mig kommer finnas kvar länge, väldigt länge.

Vad gör jag om tre år?

Den här gången har jag lite mer förhoppningar om framtiden än vad jag hade för tre år sedan.
Nu tror jag på min framtid.


För min framtid, för min familj!


/ Sandra

- Bilddagbok: http://gulligasurre.bilddagboken.se/

Ta dagen...

... som den kommer.

Jag har lärt mig, se inte framåt för mycket utan ta en dag i taget.
Du mår bättre av det och du behöver inte bli besviken av drömmar som inte går i uppfyllelse.

För ett år sedan hade jag enormt många planer för min framtid, nu har jag ingen. Jag tar dagen som den kommer.
Jag har lärt mig att jag blir fruktansvärt besviken på mig själv när jag inte uppnår det jag vill och kan.
En dag när jag vaknar kan jag vara på ett utsökt humör medan jag nästa dag vaknar sur och frustrerad.
Vid vissa tillfällen vill jag mer än vad jag orkar och kan. När jag upplever den känslan bubblar det av ilska inom mig och jag blir ledsen och känner mig totalt världelös.
Redan från tidig ålder har jag haft den känslan av att aldrig uppnå den nivån jag kan och klarar. Det har alltid varit något där och satt stopp för allt.

Det är inte många som tror och vet att jag kämpat hela min uppväxt med att forma min egen personlighet, mitt eget liv och drömmar.
Från skolåldern har jag fått kämpa för att klara mig genom svåra texter och prov. Redan från årskurs fyra kämpade vi mot skolledningenför att få genomgå en undersökning om min dyslexsi. Det går i släkten det är ingen hemlighet, vissa i släkten har en grav form av dyslexi. Tror ni att jag någon gång fick göra den där undersökningen? Jodå, det fick jag men aldrig under grundskolan utan den sista terminen på gymnasiet. Samma termin som jag tog studenten.
Den dagen jag fick det på papper, att jag har dyslexi, inte en grov sådan men att det påverkar fortfarande mitt liv lyftes det en enorm tyngd från mina axlar. All den tid jag funderat över vad det är för fel på mig, varför det bara var jag som inte hängde med i böckerna på lektionerna och varför det alltid var jag som var sist att lämna in provsvaren, ett provsvar som oftast var besvarat till hälften. Tänk er att en dag få svar på varför du har gråtit dig igenom uppsatser och krångliga böcker, inte bara på svenska utan på engelska också.
Idag kan jag känna mig stolt över den prestation jag gjorde under min skoltid. En lärare under min skoltid ska känna sig extra hedrad då han gjorde min dyslexi till något roligt. Hans namn är Kalle, vissa av er känner honom, vissa inte men jag kan säga att han är en härlig människa i sina bästa år. Han lyssnade på vad varje elev hade att komma med och ställde alltid frågan varför i varje sak man nämde. Varför tycker du det , varför tror du att det det hände och så vidare. Han fick oss att tänka om., framför allt han fick mig att tänka om.
Idag kan jag fortfarande höra hans varför i min skalle. Varför gör du det här? Är det bra för dig eller tvärtom...
Han har fått mig att tänka om, han fick mig att gå från noll på självförtroendet till en högre skala.

När jag idag tänker tillbaka på min skoltid, grundskolan och gymnasiet kan jag känna en bitterhet över att jag aldrig fick min vilja till svars förens på gymnasiet. Samtidigt som jag får tillbaka känslan om hur det var att känna sig sämst av alla kan jag se tillbaka med styrka. Tänker er hur stark jag var som klarade mig genom de svåra och tuffa hindren utan hjälp. Ibland undrar jag hur bra jag skulle ha presterat med hjälp. Den frågan får jag aldrig svar på men jag vet att jag klarade det utan hjälp.
Så nu till frågan varför. Varför fick jag klara det helt själv utan hjälp? Varför var det ingen som ville hjälpa mig?

Under skoltiden var varje dag ett hinder, ett hinder som jag fick kämpa mig genom bara för att klara av vardagen.
Nu när man inte går i skolan har man fortfarande hinder i vardagen. Det gäller att fortsätta kämpa och samla styrka för att klara sig genom svårigheterna.

Jag har lärt mig att aldig ge upp, varför? Svaret är att :

-Du klarar mer än vad du tror och ta dagen som den kommer, imorgon kan det vara för sent...


/ Sandra

- Bilddagbok: http://gulligasurre.bilddagboken.se/

Surrovich - mamma till Molly & Milla

En vardagsblogg om livet som Mamma till två fantastiska döttrar, Molly 4 år och Milla snart 8 månader. Barnkläder, inredning och en hel del annat.

RSS 2.0