Timmarna efter Mollys födelse


Läs om förlossningen här:
DEL 1, DEL 2, DEL 3.

 
Molly 23 minuter ung

Nu låg jag där i förlossningssalen, nyförlöst och nybliven mamma. Min och Daniels dotter låg där på mitt bröst. Hon var den vackraste lilla bebisen jag någonsin skådat trots att hon var kladdig av fosterfett och lite blodig. Hon var nå fruktansvärt söt med den lilla mössan, eller ja, det är väl egentligen en strumpa de får på huvudet? Men så söt hon var!

Under tiden jag låg där med Molly vid bröstet fick jag en spruta i kanylen. Det var medicin som gör att livmodern drar ihop sig snabbare. Barnmorskan klämde på min mage också, det kittlades till ibland i de nedre delarna eftersom navelsträngen hängde ut och kom åt huden. En skum känsla och ännu skummare blev det att kännas när det var dags att krysta ut moderkakan. Det kom en värk av sig själv, jag krystade lite och plums så var den ute. Detta skedde 12 minuter efter det att Molly föddes.

I journalen står det att jag blir sydd när klockan är runt 12:35. Vet faktiskt inte hur många stygn det blev, jag frågade aldrig och jag förstår inte vad som står i journalen. Ska fråga på mödravården på mitt återbesök senare. Det var ingen stor bristning jag fått utan mest småsår som barnmorskan sa.

Att bli sydd hade jag läst om och hört andras historier. För vissa kändes det jättemycket och för andra ingenting. Ni måste tycka jag är knäpp men för mig kittlades det jättemycket. Jag berättade för barnmorskan att jag var lite rädd för att bli sydd. Varför jag var rädd? Jo, när jag var liten opererade jag bort ett födelsemärke på vaden. Den läkaren lokalbedövade och trodde att den hade verkat men så var inte fallet. Jag kände när han skar i mig. Därför var jag rädd att det skulle kännas mycket trots att jag hade bedövning och var rätt bortdomnad ”där nere”. Barnmorskan tog fram en spray och sprayade för säkerhets skull. Den sved som attan, fy fan! Resten gjorde inte ett dugg ont. Visst man kände hur tråden åkte igenom huden men ingenting annat.  Men som sagt, jag tyckte att det kittlades och låg och skrattade mest.

Under tiden jag blev sydd höll Daniel i Molly. Vilken lycka att se Daniel hålla vår dotter för första gången. Han hade på sig en huvtröja med dragkedja, han drog ner dragkedjan och var barbröstad under. Molly fick mysa hud mot hud hos pappa också. Att se mina två älsklingar mysa tillsammans gjorde mig varm inombords. Det går inte att beskriva i ord vilka känslor som rusade runt i kroppen på mig just då. Glädjetårarna föll från mina kinder…


En mycket stolt pappa håller i sin dotter för första gången

Barnmorskan fortsatte att klämma på magen, hittills hade jag blött 200ml vilket var helt normalt.
Innan de lämnar oss tar de tempen på Molly då hon var lite för röd när hon föddes. Hon hade lite feber men ingenting som vi behövde oroa oss över. Den röda hudtonen hon hade när hon föddes kan ha berott på min asiatiska bakgrund, vi föds tydligen mer röda i hyn.

Nu lämnar barnmorskan och undersköterskan oss för stunden. De kom in med omtalade födelsebrickan. Vi fick faktiskt i oss allting, vi var nog rätt hungriga även om man inte hade hunnit känna efter, inte jag i alla fall. Nu sms: ade vi till våra nära och kära, skickade en hel drös med mms och jag la upp en bild på Facebook och bloggen.

Vi myste med Molly och försökte smälta allt, vi var faktiskt föräldrar nu. Vår bebis är här, det blev en dotter. Det är vårt barn, hon är välskapt och hon mår bra.  Ja, det var många tankar som flög genom skallen precis då. Än idag har jag svårt att förstå att hon är min, en del av mig och Daniel. Vi har skapat henne.

Strax efter klockan 14:00 var det dags för besiktning av lilla Molly. Hon fick inte full pott på apgarmätningen med tanke på färgen i hyn när hon föddes. Pappa Daniel filmade hela besiktningen utan när Molly skulle få K-vitaminsprutan då fick hon suga på pappas finger. Hon skrek till men blev tyst rätt snabbt, lilla gumman.

Molly var 51 centimeter lång och vägde 3660 gram. Huvudomfånget uppmättes till 35 centimeter.
Hon fick på sig sina första kläder och blev så fin. Mysigt att ha fått sätta på henne kläderna. Tänk vad man gått runt hemma innan och funderat på om de kommer passa, vilket kön kommer det att vara på barnet och så vidare. Nu helt plötsligt har jag barnet utanför magen, med kläderna på.


Molly i sina första kläder

Barnmorskan klämmer på min mage igen. De uppskattade att jag tappat 400ml blod efter förlossningen vilket var helt normalt.

Nu var det dags för mig att få känna mig lite fräschare. Fick duscha och kissa, man måste ha kissat innan man lämnar förlossningen. Det var inga problem för mig att kissa och så speciellt ont gjorde det inte. Det sved mest men det kunde jag leva med. Daniel fick passa på att duscha han med. Nu kände man sig någorlunda men fortfarande hade jag sjukhusrocken på mig och en gigantisk blöja så man kände väl sig inte som världens snyggaste men bekvämt var det.

Vi fick packa ihop våra saker. Barnmorskan frågade om jag orkade gå tvärs över sjukhuset till den nya BB-avdelningen vilket jag kände att jag kunde göra. Kände mig faktiskt rätt pigg, kanske adrenalinet som satt i än.

På väg ut från förlossningen kikade vi in en annan förlossningssal. Den var helt urplockad redan så snacka om att vi hamnade mitt i flytten.

Där gick vi nu i sjukhuskorridoren, Daniel som nybliven pappa och jag, Sandra, som nybliven mamma. Vi var på väg mot BB-avdelningen och i baljan framför mig låg den finaste lilla tösen i världen, vår dotter Molly.


Den bästa bilden från förlossningen tycker både jag och Daniel.
Den här bilden pryder också framsidan på inbjudningskorten till dopet.
Visst är hon söt? ;)




- Min "underblogg": surrovich.blogg.se/tipsochtavlingar

När Molly kom till världen, sista delen.


Nu är äntligen sista delen skriven av förlossningsberättelsen. Det har varit roligt att skriva ner allt nu när man fortfarande kom ihåg även fast Daniel fick hjälpa mig då och då. Jag är fruktansvärt glad över att komma ihåg så pass mycket som jag gjorde men som Daniel säger så har jag ett elefantminne utan dess like. Har sparat den här förlossningsberättelsen på externa hårddisken också, den ska skrivas ut och läggas i Mollys "första årsbok" dels för att jag kan ta fram den när som helst och läsa plus att vi kan läsa den för henne den dagen hon undrar hur det var när hon kom till världen.

Kommer att lägga upp minst ett inlägg till senare om tiden direkt efter det att Molly föddes, dagarna på BB och de första dagarna hemma. Hoppas ni vill läsa om det? För övrigt, ni som är in och läser kan väl slänga in en kommentar om det ni läst, bra, dåligt och är det något ni undrar så fråga!
Vill ha lite respons när jag skriver...



För att läsa första delen av förlossningberättelsen klicka HÄR och för att läsa andra delen så klicka HÄR


07.55 går Yvonne och Ewa av sitt skift och vården övertas av barnmorskan Elisabet Fagerström och undersköterskan Camilla. Jag tyckte om Elisabet på en gång och kände att vi hade en god kommunikation från början vilket var viktigt för mig. Fick veta att vår förlossning skulle vara den första för Camilla. Kände mig stolt över att få veta att vi skulle vara det första paret hon skulle vara med och förlösa samtidigt som jag tyckte så synd om henne.

08.10
undersöker Elisabet mig för första gången och säger att jag är öppen 4 centimeter men att det gick att vidgas till 5 cm när hon kände efter. Hon stod kvar där med sina fingrar i mig och sa att hon ville känna hur det känns när en värk kommer. Hon fick vänta ett bra tag kan jag säga, så där stod hon med sina fingrar upp i min vagina. Hon ursäktade sig till Daniel att det måste se brutalt ut för honom att hon står där med hans sambo och har hela handen där nere. Vi skrattade och sa att det absolut inte gör något, man tänker inte på det vid det här laget. När värken väl kom så blev livmodertappen helt utvidgad till 5 centimeter. Alltså 5 centimeter öppen och 5 kvar, det närmar sig!
Bebisen huvud var fortfarande ovanför spinae med satur i vänster snedvidd.

Ctg, eller elektroden på bebisens huvud registrerade fosterljudet. I journalen står det:  visar fosterljud bas fr. 130 spm. Acc finns. Inga dec. Var 5-20 spm. Har sammandragningar men svåra att registrera med ctg.

God smärtlindring av EDA.

Efter undersökningen lämnar de oss i fred en stund och sa att vi skulle ringa på klockan om det var något som händer eller om vi var oroliga över något.

Ryggmärgsbedövningen var verkligen välbehövlig här. Jag fick ligga ner i sängen och vila en stund. Det blev nog 40 minuter vila för min del. Daniel la sig på golvet i en sacco-säck och somnade. Han snarkade så jag låg och skrattade åt honom. En annan barnmorska var in en sväng och skrattade också, hon tyckte han var så söt när han låg där.

Efter att jag vilat i 40 minuter blev jag helt plötsligt väldigt rastlös i kroppen. Kunde inte ligga ner mer så jag reser mig upp och går på toaletten. Det var inte det lättaste att ha med sig droppställningen, slangen från ryggmärgsbedövningen och skakiga ben när man skulle in på den lilla toaletten som var ute i korridoren. Jag fick backa in i på toaletten för att få plats. Det tryckte på lite neråt när jag var där så jag fick stanna upp och andas lite.

När jag kom in på rummet igen tog jag pilates bollen och satte mig på. Satt där och vaggade fram och tillbaka och tittade på hur räknaren på ryggmärgsbedövningen tickade neråt. Den visade 6 timmar minus och jag tänkte att om 6 timmar är bebis ute.

Daniel fortsatte att sova och jag passade på att ta lite kort på honom och på andra saker runt omkring, tog även en Rocky tidning och bläddra lite i men helt plötsligt blir jag att må väldigt illa. Fick väcka Daniel och be han komma med mineralvatten och spypåsen. Känns som om att jag ska spy när som helst, en väldigt otäck känsla för det var inte som vanlig illamående. Men jag spyr aldrig.

Barnmorskan kommer in efter en stund och frågar hur det går. Daniel säger att jag mår illa nu men annars går det fint. Jag forsätter sitta på bollen och flåsar lite för nu trycker det lite nedåt igen. Barnmorskan undrar om jag inte ska lägga mig i sängen så hon får kika efter hur det går men jag tvärnekar. Jag vill inte än, jag trivs där på bollen. Barnmorskan, Elisabet alltså, berättar att bebisen nu ligger precis vis spinae och det är det som gör att man blir att må illa. Det visste jag eftersom jag läst om det i böckerna. Visste att vissa kan spy rakt ut när bebisen når dit så jag var rätt glad över att jag inte gjort det.
Elisabet tycker att det är okej att jag sitter på bollen en stund till. Har ingen aning om vad klockan är här men den kan ha varit runt 9-tiden.

Nästa gång Elisabet kom in i rummet så tvingade hon upp mig i sängen för jag stånkade och stönade så pass mycket på bollen att hon blev lite orolig och ville undersöka mig.
Daniel hjälpte mig upp i sängen och Elisabet undersökte. Jag kom ihåg att jag sa till mig själv ”säg 7, säg 7, säg 7” så att jag visste att det gått lite framåt i alla fall. Elisabet hummar och sedan ler hon och säger: vad jag kan känna så är du öppen 9,5 centimeter nu.
Va, utbrister jag och tittade på Daniel. Vad ska hon? 9,5 sa Daniel tillbaka.
Elisabet säger att vi bara ska vänta ut den sista kanten och sedan invänta krystvärkarna. Ojojoj, nu är det nära och jag började bli nervös men samtidigt förväntansfull.

10.15
får jag mer lustgas. Den kopplas in på 70/30% och den här gången hjälper den mig. Det trycker på mer och mer nedåt och det blir en konstig känsla. Jag känner verkligen hur kroppen arbetar av sig självt, häftigt!

Helt plötsligt börjar det göra ondare och ondare. Inte samma smärta som vid värkarna tidigare utan nu är det mer tryck neråt och jag vill bara skrika ut trycket men det går inte. Lägger mig på vänster sida och trycket släpper lite. Får lägga upp högerbenet i ställningen och Elisabet undersöker mig igen och säger att det är nära och att vi bara ska vänta på kroppens egna signaler.

11.01
börjar krystvärkarna. Underbart att äntligen få pressa på när trycket är som värst. Jag gick in väldigt mycket i mig själv och koncentrerade mig på att krysta, andas och ta nya tag. Elisabet tyckte jag var duktig för att vara förstföderska. Kanske har det lönat sig att titta på mycket förlossningar på tv?

Nu ser jag huvudet säger Elisabet helt plötsligt, det är mörkt hår. Här hann jag tänka många tankar, huvudet ska ut där igenom, kommer barnet vara friskt, kommer det skrika, kommer jag dö? Konstigt att man han tänka så pass mycket under så kort tid.

Jag använde mig av lustgasen här och nu hjälpte den precis som jag trott innan att den skulle göra. Min bästa vän! Vet inte om lustgasen gjorde att jag slappnade av ännu mer för mellan krystvärkarna somnade jag och pratade till och med i sömnen så de skrattade åt mig. Jag sa något i stil med ”nej, inte allihopa”.  Jag hörde faktiskt mig själv prata fast jag inte kunde styra det. Den där lustgasen fungerade alltså….

Fick byta ställning och la mig på rygg och upp med båda benen i ställning för att få lite mer kraft att krysta. Nu gick det lättare och nu började det även brännas så in i helvete. Huvudet var alltså precis på väg ut och nu förstod jag var ”ring of fire” var för något. Hela tiden sa jag till Elisabet att jag tror jag skiter på mig. Konstigt att man säger sådant, men jag antar att det hör till att man säger det ena och det andra under en förlossning. Nu efteråt skrattar jag och Daniel åt det.

Jag hör lååångt bort att Elisabet nämner sugklocka. Detta glömde jag rätt fort och frågade Daniel efter förlossningen om hon nämnde någon gång och det stämde men det behövdes inte användas. Vid en krystvärk hjälpte Elisabet till med sina fingrar och ”plopp” var huvudet ute. Den känslan när huvudet kom ut är helt obeskrivlig. Det gjorde ont men samtidigt var det skönt, trycket släppte på en gång. Daniel tittade nu ner på bebisen och log. Jag trodde faktiskt att han inte skulle titta ner när huvudet hade kommit ut eftersom han är känslig för blod. Men han gjorde det och han log och vid nästa krystvärk sa han åt mig att ta i alla vad jag kan, för nu ska bebis ut!

När sista krystvärken kom blev jag alldeles till mig, shit nu kommer bebisen! Och så kände jag hur något slank ur mig och började skrika. Daniel utbrast på en gång, jag hade rätt det är en flicka. Är det sa jag? Hon har din näsa sa Daniel. Han tittade på mig, pussade mig och jag såg glädjetårarna i hans ögon. Den lilla flickan las på mitt bröst. Hon var den vackraste bebisen jag sett och det var mitt barn. Jag välkomnade den lilla bebisen med att säga hej och att jag var hennes mamma. Shit, jag är en mamma nu och jag har en dotter. Hon är den del av mig och Daniel.


Prick klockan 12.00 tisdagen den 25 maj 2010 föddes vår älskade dotter som fick namnet Molly, kan livet bli bättre än så här? Ligga där och mysa med en nyförlöst bebis och bara snusa på henne, pussa på henne och smeka hennes små fingrar och fötter. Jösses vilken känsla!





Kärlek vid första ögonkastet


- Min "underblogg": surrovich.blogg.se/tipsochtavlingar

När Molly kom till världen, del 2


Första delen av förlossningsberättelsen kan ni läsa
HÄR


Bilfärden till förlossningen gick bra. Fick en värk på väg till bilen så jag fick stanna och pusta igenom. Eftersom det var mitt i natten var det inte många bilar ute så det gick smidigt att åka genom staden. Vi stannade till vid Statoil för att köpa med en Pepsi som var ett krav på att ha med enligt min packlista. Daniel sprang in för att köpa Pepsin medans jag satt kvar i bilen. Kommer ihåg att jag var riktigt pirrig i kroppen för nu visste jag att bebisen skulle komma snart.
Vi parkerade bilen nedanför förlossningen och tryckte på ringklockan vid portelefonen.  En kvinna svarade och Daniel berättade att det var han som ringt tidigare och att vi nu var här. Hon öppnade dörren och vi klev in i hissen.

Både jag och Daniel fnittrade på väg upp i hissen. Daniel filmade nog lite också om jag inte minns fel. När vi klev ur hissen kom en äldre dam och tog emot oss. Hon visade oss till ett rum, rum 7, det rummet som vår bebis senare skulle födas.

Den äldre damen som tog emot oss minns jag inte namnet på men hon var inge trevlig. Hon såg ut att vara närmare 70 år . Jag tittade på Daniel och blev orolig. Är det hon som ska stötta mig under förlossningen? Det hann komma många tankar innanför pannbenet innan Daniel lugnade mig och sa att de byter nog snart skift eftersom det snart var morgon.
Jag blev inte lugnare av att se att hela salen var redo att förflyttas till den nya förlossningen som ska ligga i modulerna på andra sidan sjukhuset. Varje möbel i rummet var markerat med maskeringstejp och på varje bit stod det 303. Till och med plastbaljan där bebis ska ligga i efter födelsen var märkt med 303. Ingenting fanns kvar på väggarna längre för det hade de redan packat ner enligt barnmorskan. Alltså var vi inte i någon trevlig miljö.

När undersköterskan Ewa och barnmorskan Yvonne kom in i rummet och presenterade sig blev jag lugn på en gång. De var alltså dessa som skulle stötta mig fram till skiftbytet. Jag log mot Daniel och kände att det här kommer gå bra.

Nu var vi alltså inskrivna på förlossningen. Jag fick ett blått band runt min handled där mitt namn och personnummer stod. Fick även gå till toaletten och kissa och byta till den inte så fina sjukhusrocken men den var riktigt skön. Fick även sätta på mig en jättebinda, säger hellre blöja och ett par nättrosor då jag läckte mycket fostervatten.

När jag kom in i rummet igen sa barnmorskan åt mig att hoppa upp i sängen. Kommer ihåg att jag skrattade åt att hon sa hoppa upp, hur ska jag kunna göra det?
Det var alltså dags att känna hur öppen jag var och det var något jag var rädd för. Jag var helt säker på att det skulle göra ont och sa till Daniel några dagar innan förlossningen att jag var mest rädd över att barnmorskan ska känna med sina fingrar. Men ärligt så gjorde det inte det minsta ont. Kände mig avslappnad när jag låg där och spretade med benen.

Barnmorskan sa att jag var öppen 2 centimeter och jag kom ihåg att jag tänkte att det var lite, jag trodde jag hade öppnats mer och blev besviken. Bebis huvud var fixerad i bäckeningången.

Klockan 03.30 vid den andra undersökningen var modermunnen fortfarande öppen 2cm, cevrix utplånad och bebis huvud låg fixerad i bäckeningången. Hade en liten buktande hinnblåsa vilket barnmorskan blev förvånad över då jag läckte så mycket vatten. Tydligen så gick det hål långt upp på blåsan vilket gjorde att hinnan längst ner fortfarande var kvar. Barnmorskan bestämmer sig för att ta hål på den hinnan. Det kommer mer klart fostervatten. Kopplas till en ctg för att göra ett så kallat intagninstest som är standard att göra när man kommer in. Basalfrekvens 140/min, god variabilitet, flertal acc, inga dec. 3 värkar på 10 minuter står det i journalen. Det står även att fosterljuden är normala.

Efter att jag haft ctg:n på mig en stund började det göra riktigt ont men jag andas fortfarande mig igenom värkarna. Daniel hjälpe att hålla koll på ctg-maskinen när en värk var på gång.
Det var dock inte många värkar jag orkade andas igenom utan ringer på klockan och barnmorskan kommer och frågar hur det står till. Jag sa att det gör förbannat ont och att jag vill ha någon form av smärtlindring.

Klockan har nu passerat 4 och jag diskuterar tillsammans med barnmorskan om olika alternativ på smärtlindring och enligt journalen står det att 04.30 läggs tre kvaddlar ovan symfysen där jag hade värkarna. Jag som trodde innan förlossningen att man mest fick ont i ryggen och på ovandelen av magen när värkarna kom hade alltså fel. Jag hade bara värkar längst ner på magen och det kändes som om någon högg mig med knivar, fy helvete vad ont det gjorde!

Vet inte om kvaddlarna hjälpte något. Kanske precis just då men inte efteråt. Jag var nog mest rädd när barnmorskan skulle lägga dem. Har hört skräckhistorier om dess kvaddlar. Metoden går ut på att de sprutas in vatten precis under skinnet. Det känns ungefär som ett getingstick. Det gjorde ont men sedan gick det över. Det hjälpte som sagt bara precis då eftersom man tänkte på någonting annat.

Barnmorskan presenterar mig nu för den omtalade lustgasen som kopplas in på 50/50.
Inför förlossningen var jag rädd att lustgasen skulle göra mig illamående då jag har lätt att bli det. Jag andades i den där masken, in och ut och in och ut igen. Ingenting hände. Blev väl lite påverkad men den hjälpte verkligen ingenting mot smärtan snarare tvärtom. Den gjorde att jag kände värkarna mer tydligt och jag la ifrån mig den där lustgasen och försökte andas igenom värkarna istället. Nu började jag tappa kontrollen kände jag och Daniel stöttade mig jätte mycket. Han sa till att nu kommer snart en värk, börja andas, du klarar det. Han var så bra att hjälpa till på det viset. En gång under hela förlossningen glömde han bort att säga till att en värk var på väg och det blev inte populärt. Blev skitsur och sa att den här värken var hans fel men så fort den var över så glömdes det bort.

Kände mig varm i kroppen samtidigt som jag frös så de kopplade in en fläkt som riktades mot mig och vad skönt det var. Bad även om lite mineralvatten då jag helt plötsligt fick halsbränna. Hade packat med mig energigivande saker som godis, nyponsoppa och dricka men drack bara lite Pepsi under hela förlossningen. Daniel drack däremot lite nyponsoppa vilket var bra för honom då han inte åt något på hela natten han heller. Jag fick både nyponsoppa och en glassdrink av personalen och Daniel fick faktiskt en också. Det var gott!

05.35 – Tredje undersökningen. Anteckning från journalen: Cervix utplånad mm öppen 3 cm, fortfarande huvudet i bäckeningången.

Barnmorskan väljer nu att sätta en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtljuden lättare då dosorna på magen hela tiden åkte på sniskan. Det var lite läskigt att se den långa sladden med en liten nål längt fram stoppas in där nere men ingenting som gjorde ont men kändes lite konstigt efteråt med tanke på att trådarna hängde där.
Vi pratade om att lägga ryggmärgsbedövning då jag inte orkar med smärtan längre. Barnmorskan skulle försöka få tag på narkosläkaren.

06.00 - Barnmorskan får tag på narkosläkaren men han är upptagen på operation så vi får vänta. Barnmorskan kopplar till dropp på mig, Acetat 1000ml.

Nu gråter jag av smärta och skriker mig genom värkarna. Det här var ett helvete kommer jag ihåg. Varför kommer aldrig narkosläkaren? Barnmorskan fick mig att bli lugn igen och fokusera på värkarna men jag sa flera gånger att jag inte orkade mer och ville ge upp.

06.30 – Får jag en påse med penicillin i dropp eftersom mitt vatten gick tidigt. De ska hjälpa mot infektionsrisken.

Nu vet jag inte vad jag gör för att tiden ska gå. Jag antar att jag andades igenom värkarna. Vet att jag gick in i mig själv väldigt mycket för att orka mig igenom värkarna. Det visste jag redan innan förlossningen att jag skulle fokusera inåt. Jag blir lika när jag är sjuk hemma. Vill helst vara ifred då.

07.35 – Nu äntligen efter många om och men läggs ryggmärgsbedövningen. Narkosläkaren Mats kom strax efter klockan 07 för att lägga bedövningen men sa efter en liten titt på min rygg att han inte var säker på om det skulle hjälpa då jag inte kunde kuta så mycket med ryggen. Jag kom ihåg att jag höll på att svimma av smärta när han sa så. Vadå, ska jag klara det här utan smärtlindring, aldrig!
Daniel berättade för mig efteråt att han blev orolig för min skull när narkosläkaren sa så. Han undrade hur jag skulle orka mig igenom en förlossning med den smärtan.
Jag fick ligga ner när Mats skulle prova lägga bedövningen. Han fick till och med gå runt sängen sätta sig på huk och tala till mig med rejäl och bestämd röst att ”nu gäller det Sandra att du kutar med ryggen allt var du kan, det är enda chansen du får nu”. Jag vet att jag grät och kände mig rädd, tänk om det inte fungerar.

Till råga på allt hade jag dubbelvärkar vilket gjorde att jag hade svårt att kuta med ryggen. Jag hade alltså en värk med en lång paus innan nästa värk kom och en jättekort paus innan nästa värk kom på en gång, en lång paus och sedan började det om.
Jag fick andas igenom den sista dubbelvärken och han la bedövningen. Det gick fortare än vad jag trodde. Men usch vad äckligt. När han tryckte in den lilla slangen knastrade det i hela ryggraden upp till nacken. Jag ryser bara jag tänker på det nu.

Mats, narkosläkaren frågade mig om det gjorde ont och jag sa nej men obehagligt med knastret. Han frågade om jag kände att det börjat hjälpa varpå jag frågade snopet om det går så fort? Mats svarade att ja det gör det och att jag precis fick en värk men inte märkte det. Guds gåva till kvinnorna!

Mats stannade en stund för att se att det fungerade och under den lilla stunden sa jag till honom att han var en gud för mig och att han säkert har fått höra det tusen gånger förut men jag säger det ändå för han är värd att höra det. Han skrattade och sa att nu hjälpte nog bedövningen som den ska göra och sa att jag borde få vila lite. Jag frågade vart medlet sprutades in någonstans och han svarade ”rakt in i själen”. Jag skrattade och han fick mig att glömma att jag var i en förlossningssal för en stund. Jag tackade honom och bad om ursäkt om jag varit så fjantig. Jag menade att där låg jag och böljade över att inte få bedövning medans i andra länder föder de naturligt. Mats var snabb på att svara att det är fler som dör i de länderna och genast kände jag mig mycket tryggare.

Innan han gick blev jag orolig att bedövningen skulle ta slut så jag frågade Mats hur lång tid den räcker. ”Tills du blivit mamma” fick jag till svar. Jag blev varm i kroppen. Shit, snart är jag mamma!

Fortsättning följer...


(v.35+6)



- Min "underblogg": surrovich.blogg.se/tipsochtavlingar

När Molly kom till världen, del 1


Måndagen den 24 maj 2010

Klockan är kring 11.45 och jag reser mig från datorn där jag setat och gjort min dagliga lilla runda som är att läsa bloggar och diskutera saker på sajten familjeliv.

Daniel ropade att nu var frukosten klar varpå jag reser mig från stolen och går några steg mot köket och helt plötsligt känner jag hur det blir varmt och blött i trosan. Det kom så snabbt vilket gjorde mig chockad och sa till Daniel att jag bara behövde gå på toaletten innan jag kom till köket. Nu hade vattnet börjat rinna längs benen och det droppade på golvet. Sprang in på toaletten och satte mig.

Var det vattnet som gått? Jag blev osäker, kanske var det duschvatten som kom ut? Jag hade precis innan jag satt mig vid datorn duschat. Jag vågade inte tro någonting annat.

Det kom mer vatten när jag satt på toaletten, minns att min puls blev jättehög och gick snabbt. Är det verkligen vattnet? Ska det vara så här?

Ropade på Daniel att han skulle komma. Han kikade in genom dörren varpå jag säger "jag tror vattnet gått". Han tittade på mig och jag sa titta på golvet, det har droppat. Du tror inte att det bara var duschvatten, eller kissade jag på mig tror du?

Daniel fick stora ögon och sa "shit, nu händer det". Han sken upp som en sol och sa att han blev nervös. Nu ska bebis komma!

Jag var fortfarande osäker på om det var vattnet om gått. Tror jag inte vågade tro för mycket ifall det inte var det. Satte på mig en binda ifall det skulle komma mer och gick till köket för att äta frukost. Fick inte i mig ett dugg, hade en konstig känsla i magen. Daniel smaskade och åt som aldrig förr. Reste mig från köksstolen och det forsade ut vatten igen. Nu var det inte nå snack om saken, det var vattnet som gått!

Ringde in till förlossningen vid 13-tiden och fick en tid vi skulle komma till speciallist mödravården för att kontrollera om det var vattnet som gått. Barnmorskan jag talade med tyckte det lät som om att det var vattnet med tanke på hur mycket det hade kommit och att det hela tiden kom mer och mer.

14.00 åkte vi hemifrån mot sjukhuset och vid 14.45 fick vi komma in i ett undersökningsrum. Barnmorskan ville ha bindan som jag hade på mig för att kontrollera färgen. Hon fick bindan och sa "det är inget tvivel om att det är vattnet som gått, jag känner det på tyngden". Jag tittade på Daniel och log, han log tillbaka...

Fick lägga mig på en brits och blev kopplad till en ctg-apparat där bebis hjärtljud mättes och en som mätte sammandragningarna.

Fick ligga där i en halvtimme ungefär. En mysig halvtimme för nu visste vi att bebis skulle komma vilket var häftigt men samtidigt skrämmande, hur kommer det att bli? Under tiden vi låg där också fick vi höra hur de hamrade, sågade och borrade i väggarna runtomkring oss. De håller på att göra om förlossningen/BB och har flyttat allt till tillfälliga moduler och där befann vi oss just nu. Jag var helt säker på att borren skulle komma genom väggen när som helst. Barnmorskan som tog hand om oss sa till oss att vi nog inte ville komma in i morgon och föda med tanke på att det är den stora dagen då allt ska flyttas till den nya förlossningen. Kan säga att det inte var speciellt lugnade att höra, borde jag knipa nu alltså?

Åter till undersökningen, barnmorskan kontrollerade kurvorna som skrevs på ctg:n och sa att jag hade sammandragningar var tredje minut men de var inte så kraftiga än men på väg. Vi fick order om att åka hem och invänta värkarna. Skulle ingenting hända under kvällen/natten skulle vi infinna oss på undersökning igen klockan 09.00 dagen efter.
Hon sa även till oss att händer inget innan torsdag klockan 12.00 skulle de sätta igång förlossningen med tanke på infektionsrisken som blir när vattnet gått.

Vi åkte hem för att invänta värkarna. Daniel åkte iväg till arbetet eftersom jag inte hade några som helst känningar än och skulle det göra ondare skulle jag bara ringa hem honom och då skulle han vara hemma inom en kvart.

Väl hemma försökte jag vila lite ifall det skulle sättas igång under natten tänkte jag. Men det var lättare sagt än gjort. Det gick verkligen inte att ligga ner dels för att det rann vatten hela tiden plus att jag inte hade någon som helst ro i kroppen fast jag var rejält trött. Satt mest vid datorn och surfade runt.

Runt 20-tiden började jag bli rejält hungrig men hade varken ork eller lust att ställa mig och laga mat. Samtidigt som jag blev hungrig kom illamåendet och molvärken. Ringde till Daniel och pratade lite, vi kom fram till att han skulle vara kvar på arbetet en stund till. Efter en timme drygt kände jag att det här inte var speciellt trevligt, vattnet forsade verkligen ur mig och jag ringde förlossningen för att fråga om jag kunde få komma och hämta några större bindor då de jag hade hemma inte räckte ett dugg. Ringde till Daniel och bad han komma hem och åka förbi förlossningen vilket han gjorde. Han kom även hem med pizza.

Vi satte oss på balkongen och åt. Det var en underlig känsla att sitta där och äta. Vi båda visste att bebis skulle komma snart. Under tiden vi åt pizzan blev molvärken kraftigare men det gjorde inte ont.

Runt 23-tiden satte vi oss i soffan för att kika på CSI. Tio minuter in på CSI började det göra riktigt ont. Jag var tvungen att pusta och andas igenom värken och Daniel började klocka värkarna som nu låg 5-6 minuter emellan. Värmde på vetekudden som hjälpte en hel del och fortsatte kika på CSI. Det kom värkar hela tiden och jag fortsatte att andas igenom dem.

Runt 00.30-tiden hoppade jag in i duschen. Ville ha mer värme på magen då vetekudde inte hjälpte nå längre. Hade bara ont framtill i magen, längst ner. Kändes som en hemsk menssmärta samtidigt som någon stack mig med knivar och drog runt ett varv.
Stod i duschen ett bra tag och vaggade fram och tillbaka samtidigt som jag andades igenom smärtan.
Nu kom värkarna tätare och jag kände mig svimfärdig och helt slut. Satte mig på knäna i badkaret och hängde över kanten. Fick tyvärr inte bada eftersom vattnet gått, jag som hade planerat att använda bad som smärtlindring men nu fick duschen duga.

Daniel hörde att jag stånkade och stönade från badrummet och bad mig ropa när en värk började och när den slutade. Han klockade och till slut var det 3 minuter emellan värkarna och han frågade om vi inte skulle ringa in till förlossningen nu för att rådgöra med dem.
Jag sa åt honom att jag inte ville åka in än, ville hellre vara hemma så långt som det bara gick istället för att vara på ett tråkigt sjukhus. Daniel hjälpe mig nu att hålla i duschmunstycket och spruta vattnet på ryggslutet vilket var skönt och jag var så tacksam över att Daniel hjälpte mig där i badrummet, vilken hjälte han var. Nu gjorde det riktigt ont och det kom några tårar under värkarna. Nu klockade Daniel och det var 2.45 mellan värkarna vilket gjorde att han gick och ringde till förlossningen. Vi var välkomna in när vi kände för det.

Klockan 02.20, precis tolv timmar efter att vi kom till speciallistmödravården blev vi inskrivna på förlossningen av undersköterskan Ewa Phlym och vi tas om hand av barnmorskan vid namn Yvonne Thorp.

Fortsättning följer....


 

© / Sandra    
- Bilddagbok:
http://gulligasurre.bilddagboken.se/

RSS 2.0