För drygt tre veckor sedan (15 maj) var hela familjen iväg på cirkus. Sambon kom hem med biljetter och överraskade oss att vi skulle få gå vilket var riktigt roligt. Jag undrar vem av oss som var mest förväntansfull, jag, Molly eller sambon?

Molly tyckte det var riktigt spännande att gå på cirkus. Gott med popcorn och festis!
Det som var mindre roligt var clownerna som ramlade och slog sig. Molly är så omtänksam och blir väldigt ledsen när andra gör illa sig och hon förstod ju inte att detta var på skoj, lilla pluttan.

Föreställningen var riktigt bra tyckte både jag och sambon och vi har inte gått på cirkus sedan vi själva var små.

 


Molly på cirkus

Molly 1-2 år Kommentera

För drygt tre veckor sedan (15 maj) var hela familjen iväg på cirkus. Sambon kom hem med biljetter och överraskade oss att vi skulle få gå vilket var riktigt roligt. Jag undrar vem av oss som var mest förväntansfull, jag, Molly eller sambon?

Molly tyckte det var riktigt spännande att gå på cirkus. Gott med popcorn och festis!
Det som var mindre roligt var clownerna som ramlade och slog sig. Molly är så omtänksam och blir väldigt ledsen när andra gör illa sig och hon förstod ju inte att detta var på skoj, lilla pluttan.

Föreställningen var riktigt bra tyckte både jag och sambon och vi har inte gått på cirkus sedan vi själva var små.

 


Ctg-kurvan på kontrollen

Måndagen den 24 maj 2010, runt klockan 11.45 för två år sedan, 8 dagar innan beräknad förlossning, gick vattnet helt plötsligt här hemma. Jag och sambon hade tagit oss en lååång och skön sovmorgon. Gick och duschade och sedan satte jag mig vid datorn för att läsa lite bloggar. 

Skulle resa mig därifrån för att gå till köket eftersom brunchen var klar. På vägen dit känner jag hur det kommer något blött i trosorna. Försöker knipa men förgäves, det droppar på golvet så jag skyndar mig in på toaletten. Mitt hjärta slår dubbelslag och jag blev rädd men även förväntansfull. Var det verkligen vattnet som gått, kanske var det duschvatten? Tänk vilka konstiga tankar man tänker när man är mitt uppe i allt sådär.

Ropade på sambon att han skulle komma och jag fick ur mig "jag tror vattnet har gått" och började nästan gråta av nervositet. "Nähä, tror du det?!", sa sambon tillbaka och tittade på golvet. Gick inte att missa vattnet på golvet så under tiden jag satt på toalettstolen torkade sambon upp på golvet och så säger han "shit, nu händer det".... 

Ringde förlossningen och skulle komma in på kontroll några timmar senare så innan det var dags att bege sig dit fixade jag det sista. Packade bb-väskan ifall det skulle sätta igång på allvar och så hör och häpna, ställde jag mig och rakade benen. Hallå, raka benen?! Jag hade bara några månader tidigare skrattat år hur folk berättat att de rakade benen och målade tånaglarna (ber sambon göra det) när det är dags för förlossning. Jag skulle då inte göra så men ändå gjorde jag det. Antar att jag behövde något att fokusera på. Jag var nervös! 

På speciallist mödravården gjordes det en kontroll med ctg:n och ultraljud för att se efter hur det låg till med fostervattnet. Allt såg bra ut och på ctg-kurvan kunde man se att jag hade sammandragningar var tredje minut. Inget som kändes eller gjorde ont. Fick veta att vi skulle vara tillbaka klockan nio dagen efter som inget hade hänt för en kontroll och att händer inget alls innan torsdagen skulle jag bli igångsatt. Det var liksom där och då det slog mig att nu ska bebisen vi nyss såg på ul-skärmen ut. Vår bebis skulle födas, vi kommer bli föräldar!




Magen i v.36+1. Ångrar att jag inte tog fler magbilder men jag tyckte inte alls
att jag hade någon gravidmage utan bara var överviktig. Så fel jag hade insåg
jag senare efter att ha kikat igenom de få bilder jag faktiskt tog på mig själv.
Spelar ingen roll egentligen om jag hade en typisk gravidmage eller ej för jag
visste att inom den låg det en liten bebis som var min och sambons. Vår bebis!


För två år sedan gick vattnet!

Molly 1-2 år 3 kommentarer
Ctg-kurvan på kontrollen

Måndagen den 24 maj 2010, runt klockan 11.45 för två år sedan, 8 dagar innan beräknad förlossning, gick vattnet helt plötsligt här hemma. Jag och sambon hade tagit oss en lååång och skön sovmorgon. Gick och duschade och sedan satte jag mig vid datorn för att läsa lite bloggar. 

Skulle resa mig därifrån för att gå till köket eftersom brunchen var klar. På vägen dit känner jag hur det kommer något blött i trosorna. Försöker knipa men förgäves, det droppar på golvet så jag skyndar mig in på toaletten. Mitt hjärta slår dubbelslag och jag blev rädd men även förväntansfull. Var det verkligen vattnet som gått, kanske var det duschvatten? Tänk vilka konstiga tankar man tänker när man är mitt uppe i allt sådär.

Ropade på sambon att han skulle komma och jag fick ur mig "jag tror vattnet har gått" och började nästan gråta av nervositet. "Nähä, tror du det?!", sa sambon tillbaka och tittade på golvet. Gick inte att missa vattnet på golvet så under tiden jag satt på toalettstolen torkade sambon upp på golvet och så säger han "shit, nu händer det".... 

Ringde förlossningen och skulle komma in på kontroll några timmar senare så innan det var dags att bege sig dit fixade jag det sista. Packade bb-väskan ifall det skulle sätta igång på allvar och så hör och häpna, ställde jag mig och rakade benen. Hallå, raka benen?! Jag hade bara några månader tidigare skrattat år hur folk berättat att de rakade benen och målade tånaglarna (ber sambon göra det) när det är dags för förlossning. Jag skulle då inte göra så men ändå gjorde jag det. Antar att jag behövde något att fokusera på. Jag var nervös! 

På speciallist mödravården gjordes det en kontroll med ctg:n och ultraljud för att se efter hur det låg till med fostervattnet. Allt såg bra ut och på ctg-kurvan kunde man se att jag hade sammandragningar var tredje minut. Inget som kändes eller gjorde ont. Fick veta att vi skulle vara tillbaka klockan nio dagen efter som inget hade hänt för en kontroll och att händer inget alls innan torsdagen skulle jag bli igångsatt. Det var liksom där och då det slog mig att nu ska bebisen vi nyss såg på ul-skärmen ut. Vår bebis skulle födas, vi kommer bli föräldar!




Magen i v.36+1. Ångrar att jag inte tog fler magbilder men jag tyckte inte alls
att jag hade någon gravidmage utan bara var överviktig. Så fel jag hade insåg
jag senare efter att ha kikat igenom de få bilder jag faktiskt tog på mig själv.
Spelar ingen roll egentligen om jag hade en typisk gravidmage eller ej för jag
visste att inom den låg det en liten bebis som var min och sambons. Vår bebis!


Det här är riktigt tröttsamt just nu. Mollys feber (40,5 grader) gick inte ner trots alvedon så det fick bli ett samtal till 1177 som frågade lite frågor, bland annat om hon fått i sig vätska. Det var väl mest därför vi valde att ringa in till 1177, att Molly inte fått i sig den mängd hon borde få på hela dagen och knappt kissat något. Det slutade med att vi fick åka in akut.

Som vanligt på en akutmottagning fick vi vänta. Det var verkligen överbelastat på mottagningen igår så jag förstod att vi fick vänta. Inget att bli sur över och vi var trots allt i ett hus där vi skulle få hjälp om Molly helt plötsligt skulle börja feberkrampa.

Ett rum på barnvdelningen fick vi och där spenderade vi fyra timmar innan vi fick åka hem igen. Det togs tester och det otrevligaste var när det skulle tas blodprov i fingret. Då bröt jag ihop och grät för jag var så ledsen för Mollys skull. Hon kom ihåg den där sprutan att den gjorde ont förra gången så hon spände sig, skrek och var helt hysterisk. Jag fick blåhålla henne samtidigt som jag själv inte skulle bli ledsen vilket jag nu blev. Jag var så utmattat eftersom jag knappt sovit något och inte ätit lunch ännu och då, när vi var på akuten var klockan runt 21. 

Molly fick vätskeersättning som vi fick tvinga i henne och sedan fick hon ipren i en spruta genom munnen. Till slut kom barnläkaren som ställde en drös med frågor och jag nämde att jag nyss varit sjuk och att det här var fjärde gången på fem veckor Molly fått så här hög feber. Läkaren höll med om att det här inte var normalt och klämde och kände på Molly. Tittade i svalget och öronen. Han kostaterade att trumhinnorna var något röda och inåtbuktande, inte så farligt som de brukar vara vid öroninflammation men han ville ändå ge Molly kåvepenin i förebyggande syfte. Sänkan var hög och halsmandlarna var svullna. Även den knöl hon haft länge på väster sida av halsen, lymfköteln som alltid sväller upp stort vid förlylning.

Idag mår Molly redan mycket bättre. Det är jobbigt att få i henne kåvepeninen som hon ska ha tre gånger om dagen men hon är stark vår tjej. Tänk vad de små liven orkar med egentligen. Jag själv har feber nu också, kraftig huvudvärk och är allmänt trött och seg. Som sagt, nu är jag less på alla dessa sjukdommar och hoppas verkligen att det här är sista dagarna vi är sjuka på mycket länge! 

En stor eloge till personalen på barnavdelningen på akuten. De var mycket väl tillmötesgående och tog allt på Mollys villkor när det skulle undersökas. De var även väldigt bra på att säga att vi inte gjort fel när vi åkte in akut för när vi väl var på plats på akuten så var Molly pigg och ville leka precis som vanligt. Fast hon orkade så klart inte göra det så länge men man kände sig rätt dum när vi var där och tog upp ett rum. Det sista sköterskan sa till oss innan vi gick var "där ser ni, eran känsla var rätt så det var tur att ni kom in med Molly"...


Ingen kan vara nere med en ballong! 

Besök till akuten

Molly 1-2 år 5 kommentarer
Det här är riktigt tröttsamt just nu. Mollys feber (40,5 grader) gick inte ner trots alvedon så det fick bli ett samtal till 1177 som frågade lite frågor, bland annat om hon fått i sig vätska. Det var väl mest därför vi valde att ringa in till 1177, att Molly inte fått i sig den mängd hon borde få på hela dagen och knappt kissat något. Det slutade med att vi fick åka in akut.

Som vanligt på en akutmottagning fick vi vänta. Det var verkligen överbelastat på mottagningen igår så jag förstod att vi fick vänta. Inget att bli sur över och vi var trots allt i ett hus där vi skulle få hjälp om Molly helt plötsligt skulle börja feberkrampa.

Ett rum på barnvdelningen fick vi och där spenderade vi fyra timmar innan vi fick åka hem igen. Det togs tester och det otrevligaste var när det skulle tas blodprov i fingret. Då bröt jag ihop och grät för jag var så ledsen för Mollys skull. Hon kom ihåg den där sprutan att den gjorde ont förra gången så hon spände sig, skrek och var helt hysterisk. Jag fick blåhålla henne samtidigt som jag själv inte skulle bli ledsen vilket jag nu blev. Jag var så utmattat eftersom jag knappt sovit något och inte ätit lunch ännu och då, när vi var på akuten var klockan runt 21. 

Molly fick vätskeersättning som vi fick tvinga i henne och sedan fick hon ipren i en spruta genom munnen. Till slut kom barnläkaren som ställde en drös med frågor och jag nämde att jag nyss varit sjuk och att det här var fjärde gången på fem veckor Molly fått så här hög feber. Läkaren höll med om att det här inte var normalt och klämde och kände på Molly. Tittade i svalget och öronen. Han kostaterade att trumhinnorna var något röda och inåtbuktande, inte så farligt som de brukar vara vid öroninflammation men han ville ändå ge Molly kåvepenin i förebyggande syfte. Sänkan var hög och halsmandlarna var svullna. Även den knöl hon haft länge på väster sida av halsen, lymfköteln som alltid sväller upp stort vid förlylning.

Idag mår Molly redan mycket bättre. Det är jobbigt att få i henne kåvepeninen som hon ska ha tre gånger om dagen men hon är stark vår tjej. Tänk vad de små liven orkar med egentligen. Jag själv har feber nu också, kraftig huvudvärk och är allmänt trött och seg. Som sagt, nu är jag less på alla dessa sjukdommar och hoppas verkligen att det här är sista dagarna vi är sjuka på mycket länge! 

En stor eloge till personalen på barnavdelningen på akuten. De var mycket väl tillmötesgående och tog allt på Mollys villkor när det skulle undersökas. De var även väldigt bra på att säga att vi inte gjort fel när vi åkte in akut för när vi väl var på plats på akuten så var Molly pigg och ville leka precis som vanligt. Fast hon orkade så klart inte göra det så länge men man kände sig rätt dum när vi var där och tog upp ett rum. Det sista sköterskan sa till oss innan vi gick var "där ser ni, eran känsla var rätt så det var tur att ni kom in med Molly"...


Ingen kan vara nere med en ballong!