Saknar dig Sigge!



När en älskande dör och du förlorar en vän blir livet aldrig detsamma igen.
Sorgen och saknaden lämnar djupa sår oavsett om vi bär tassar eller tår.
Likt ett barn, är också en hunds själ ren, osjälvisk och de vill bara väl.
En fuktig nos kan ge sådan tröst och mena flera tusen ord mer än en mänsklig röst...


Älskade Sigge, det har gått två år idag. Tänder ett ljus och fäller några tårar. 
Jag hoppas du vet hur mycket jag saknar dig. Tänker på dig dagligen och saknar dig vid min sida.
Mina ord är många men kan ej skriva dem här för det orkar jag inte. Idag har jag rätt att gråta och känna mig nere men för din skulle Sigge ska jag försöka hålla huvudet högt och tänka på alla kul vi gjort tillsammans för det gör mig stark. Sigge, jag saknar dig och en vacker dag ses vi igen.

Älskade Vaff, jag kommer strax!



Älskade Sigge

Att sakna en fyrbent vän gör ont i hjärtat och i hela själen. 20 månader har gått sedan vi sa farväl. Älskade Sigge, jag hoppas han vet att jag tänker på honom dagligen och att många tårar fälls för honom just nu. Alla glada och roliga minnen jag skapat med honom!

 

Sorgen den kommer och går. De senaste dagarna har jag saknat honom grymt mycket och många tårar har fällts. Jag saknar honom lika mycket som jag älskar Ludde. De är mina små vovvar det, synd att de aldrig fick träffas. Har försökt komma på varför jag känner mer sorg nu men kan inte komma på det, kanske för att det är snö ute nu, Sigge älskade snön vilket Ludde inte gör.

Är så tacksam över att jag har människor runt mig som förstår hur det är att minsta en fyrbenst vän, ett husdjur och livskamrat. Jag har så mycket att tacka Sigge för och jag hoppas som sagt att han vet om det. Hur tacksam jag är över den korta tiden vi fick tillsammans och att jag längtar till den dagen då vi möts där på ängen igen och han hoppar mot mig och slickar mig i ansiktet, tänk vilken glädje!

 

Ibland kan jag känna mig väldigt dum och konstig eftersom jag gråter över en hund. En hund var han men han var så mycket mer än det. Min älskade Vaff, min Sigge, min vän och livskamrat!

 

 

♥ Sigge - Keep on walkin' that road and I'll follow, Keep on callin' my name I'll be there...♥


Älskade lilla Vaff!


Ett år av saknad!

 

Idag går alla våra tankar till vår älskade Sigge.
Ett helt år har passerat. Ett år med en berg- och dalbana av känslor.
Hade tänkt skriva ett fint inlägg om vår älskade Sigge men idag går det bara inte.

Vår älskade lilla Vaff, du är otrolig saknad. Vi älskar dig!

 

 

Vår älskade Vaff!



Ett stort grattis till vår älskade lilla Sigge!

Idag har det varit en väldigt jobbigt med känslorna. Idag den 28 januari skulle nämlingen vår älskade lilla Vaff ha fyllt tre år om han fortfarande fanns med oss här på jorden.

Hade svårt att somna natten till idag för tankarna gick till Sigge. Det går inte en dag utan att jag ångrar det beslut vi tog samtidigt som jag vet att vi gjorde det rätta. Tänker hela tiden "tänk om" vid olika situationer. Hur hade livet varit nu om han var med oss här?

Idag har jag tänk på hur vi firade hans första födeslsedag och hur vi firade den förra året.
Förra året fick han sin livs första hamburgare, en cheesburgare närmare bestämt så idag för att gratta vår lilla hund och tacka honom för det han har gjort för oss så åkte vi drive in och köpte två stycken cheesburgare åt Sigge, fast vi åt upp dem så klart.

Jag hoppas att någonstans är han med oss. Att han känner att vi saknar och älskar honom så grymt mycket.
Säger det igen, en hund är inte bara en hund utan de är så mycket mer!

Älskade, älskade lilla Sigge grattis på din dag och jag hoppas du där på ängen fått äta en stor lyxig hamburgare eller en leverpastejstårta med köttbullar på. Att alla dina vänner där uppe har en stor fest för dig och att du har fått många blöta pussar och bollar i paket.

Nu är den här dagen snart slut. En dag jag inte sett fram emot alls utan helst sovit förbi.
Nu ska vi ta hand om varandra resten av kvällen jag och sambon. Vi är ledsna, riktigt ledsna. Känslorna kommer och går och nästa datum som jag vill sova förbi kommer vara den andra april...

 

♥ Sigge - Keep on walkin' that road and I'll follow, Keep on callin' my name I'll be there...♥


Älskade lilla Vaff!

 


Mitt hjärta blir aldrig helt igen



Idag har det gått sex månader sedan Sigge fick somna in. Ett halvår med andra ord.
Det har varit en berg- och dalbana av känslor dessa sex månader. Sorgen har blandats med lycka och kärleken till varandra har blivit större.

Daniel och jag har fått gå igenom mycket det här halvåret. Vi har gråtit av sorg och av lycka. Vi har bråkat och blivit sams. Vi har kännt oss taskiga mot Molly som inte kunde vara lyckliga fullt ut när hon föddes. Nu får ni inte tro att vi inte var glad när hon kom utan en del av oss var fortfarande i chock och vi var väldigt ledsna. Sigge, vår älskade lilla hund, var så mycket mer än just en hund. Ni som har hund förstår nog hur jag menar.

Idag är det alltså ett halvår sedan vi fick ta beslutet att avliva Sigge ändå känns det som om att den dagen var igår.
Nu de senaste veckorna har sorgen gått över till mer glädje även om sorgen alltid finns där. Vi glädjs mer åt alla tokigheter som Sigge gjorde med oss. Vi skrattar åt hans minnen. För bara tre månader sedan grät jag så fort jag tänkte på något tokigt som Sigge gjorde. Det sägs att tiden läker alla sår, men det här såret kommer aldrig att läka för mitt hjärta bli aldrig helt igen...

Igår när jag och Molly kom hem från mina päron tog vi in gåstolen och tänkte att Molly skulle få prova den.
Då slog det mig, det här är det sista jag hade sett fram emot med Sigge och bebisen.
Hela graviditeten gick jag och funderade på hur det kommer att bli när bebisen kikat ut. Sigge som var så skeptisk mot gåstolen när Daniel kom hem med den en kväll. Han skällde på den och senare blev han nyfiken och mer vaktig, han trodde det var hans.

Jag drömde om hur bebisen sprang runt i den där medans Sigge försökte stoppa den genom att bita tag i ramen längst ner.

Nu är de drömmarna slut. Jag har inga mer framtidsdrömmar om Sigge eller med bebisen.
Det gör ont i mitt hjärta. Är det nu jag kommer sluta tänka på Sigge? Jag är så rädd att jag ska sluta drömma om honom. Jag vill att han ska finnas kvar i mina drömmar om nätterna. Om jag kunde skulle jag vilja kunna se fram emot något i framtiden med Sigge och bebisen. Men nu är dem alltså slut. Vi träffar inte Sigge förens vi kommer till ängen, ni vet då när han kommer höra oss vissla i horisonten, lyfta på sin tass och speja. Han kommer se att det är vi som kommer och springa mot oss i världens fart och hoppa på oss så vi ramlar omkull. Han kommer slicka oss så blöta och vi alla kommer vara så lyckliga igen. Jag längtar tills den dagen min älskade Sigge men tills dess säger vi som vi alltid gjorde till dig Sigge när vi skulle lämna dig en liten stund - Vi kommer snart!




23 veckor...

... har det gått sedan vår älskade lilla Sigge fick somna in. Helt plötsligt för en stund sedan precis innan Daniel åkte till jobbet kom tårarna. Det var ett tag sedan jag fick den här längtan efter Sigge. Jag tänker på honom varje dag, vissa dagar mer andra mindre. Tårarna kommer allt mer sällan, nu ler jag mer åt allt vi gjorde med Sigge.

Det är alltså 23 veckor sedan han fick somna in. Det har varit en kämpig tid med just sorg, glädje och chock.
Allt gick så fort från det att han somnade in tills Molly kom. Många känslor har det varit under dessa 23 veckor.
Den dagen Molly föddes grät vi av lycka samtidigt som vi grät av sorg. När vi lämnade förlossningsrummet för att ta oss mot BB-avdelningen fann Daniel ett hundhårstrå på Mollys kind. Sigges hårstrå med andra ord. Då brast det för både mig och Daniel. Nu är Molly här men inte Sigge. Den framtidsbilden vi målat upp, om att gå på promenad med vagnen och Sigge. Han som var så rädd för vagen, hur skulle det gå? Samtidigt som vi fantiserade om hur framtiden skulle bli med både Sigge och Molly visste nog både jag och Daniel inerst inne att det skulle bli tufft. Vi skulle vara livrädda i varje situation att Sigge skulle bita Molly utan att mena det. Han var inte frisk på så vis men för oss kommer han alltid att vara den lilla goa hunden. Det var inte han, Sigge alltså som gjorde allt de onda. Sigge var sjuk.

Nu har Ludde varit vår familjemedlem i 3 veckor och 1 dag. Det känns som om att vi har haft honom mycket längre än så. Det är full rulle här hemma med liten valp igen. Man fyar och berömmer omvartannat.
När vi bestämde oss för att hämta hem Ludde blev jag osäker på hur jag kommer att acceptera honom på för vis. Det har varit svårt för mig de här veckorna han varit här. Jag är så rädd över att bli ledsen igen samtidigt som jag vet att någon gång kommer man bli det, de lever inte hur länge som helst.  Jag var livrädd att jag skulle jämföra Ludde med Sigge hela tiden men nu när jag tänker efter har jag inte gjort det så pass mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag tycker om Ludde jättemycket med det kommer ta ett tag till innan jag kan slappna av och känna att han är en del av mig om man nu kan säga så?

En del av mig är rädd för framtiden helt plötsligt. Tänk om det inte kommer fungera mellan Ludde och Molly?
Samtidigt som en del av mig är rädd är andra delen nyfiken och tar sig ann utmaningen med att fostra hund och ett barn samtidigt. Det är trots allt det här jag lever för, min dotter, mina hundar och min älskade Daniel.

Jag hoppas att du, Sigge, vet att vi aldrig kommer glömma dig. Oavsett vart vi är och vad vi gör är du alltid med oss i våra hjärtan och i våra tankar. Jag hoppas att du hör oss när vi pratar om dig. Hur vi skrattar åt de tokigheter du hade för dig. Var inte orolig när vi gråter, vi behöver gråta ibland för att lätta på trycket i hjärtat.
En sak jag saknar Sigge, är när du alltid kom och slickade mina tårar när jag var ledsen över något.
Hur du satte dig på sniskan, vickade på huvudet och tittade fundersamt på hur det var med mig.
Det är så mycket jag saknar med dig och jag längtar tills vi möts igen!


Vi älskar dig gubben, vi kommer strax!


En trogen vän




När en älskande dör och du förlorar en vän
blir livet aldrig detsamma igen

Sorgen och saknaden lämnar djupa sår
oavsett om vi bär tassar eller tår

Likt ett barn, är också en vovves själ
ren, osjälvisk och de vill bara väl

En fuktig nos kan ge sån tröst
och mena flera tusen ord mer, en än mänsklig röst


~ * ~ * ~ * ~



Skulle egentligen skriva ett inlägg om vardagen men fick precis läsa ett blogginlägg om en som fick avliva sin hund idag. Jag kunde inget annat än att tänka på vilken sorg de går igenom nu. Jag känner med dem!
Därför får det här inlägget handla om Sigge. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Tänk på fredag är det redan fyra veckor han somnade in. Vår älskade lilla Sigge.

Det går bra i perioder. Är glad och känner mig lycklig och ena stunden kommer gråten och det går inte att stoppa. Kan börja gråta i duschen, i bilen och när jag står och lagar mat. Små saker som man bli påmind om gör så ont i hjärtat. För Daniel är det ritkigt svårt att slänga leverpastejaken när den är slut. Sigge älskade verkligen att få slicka ut asken. För mig är det extra svårt att äta microlasage för Sigge fick alltid kartongen. Så små saker som blir så stora...

En sak som faktiskt är jobbigare än jag trodde att det skulle vara är när min mobil ringer. När bara jag och Sigge var hemma sprang han alltid till telefonen när den ringde. Han sprang dit den låg och tittade mot den och sedan tittade han mot mig. Nu ringer telefonen, jag hör den och ser den men vart är Sigge?

Det är skönt att få en gråtattack ibland. Vi tröstar varandra och sedan är det bra för en stund men inerst inne är hjärtat fortfarande trasigt. Förmodligen kommer det alltid vara en bit av hjärtat som fattas till dagen då vi möts igen...

~ * ~ * ~ * ~



Matte, även om du saknar mig
gråt inte, vifta på din svans för mig

Om du känner något blött på din kind
så är det min puss som kommer farande med en ljummen vind

Jag kommer alltid vaka över och se efter dig
så som du älskade och tog hand om mig




Husse, se inte så dyster ut
detta behöver inte betyda att allt är slut

Skratta med värme åt, hur jag frenetiskt tuggade på bildäck
eller när jag smet, genom hålet på grannens häck

Tänk på mig varje gång du tar upp en boll
kanske springer jag vid din sida, fast på ett annat håll

Glöm mig inte, jag glömmer aldrig er
jag finns alltid här, ni mig bara inte ser...




~ * ~ * ~ * ~


© / Sandra


- Bilddagbok:http://gulligasurre.bilddagboken.se/

Livet går vidare

Det är idag 18 dagar sedan Sigge somnade in. 18 långa, sorliga och hemska dagar. Vi tar en dag i taget här hemma och humöret går upp och ned. Ena stunden skrattar vi åt Sigges galna saker han gjorde för att senare gråta ut mot varandras axlar. Tänk att man kan sakna en hund så mycket!

Jag samt Daniel vill tacka ALLA för eran omtanke och alla fina ord vi har fått höra om Sigge och att ni stöttat oss i vårt beslut. Ni ska veta att era ord har verkligen hjälp oss de dagar vi har haft det extra tungt och jag måste erkänna att jag aldrig trodde vi skulle få en sådan omtanke som vi nu fått, vi är evigt tacksama!

Livet går som sagt vidare även om det just nu känns förjävligt. Varje dag går dock lättare på gott och ont. Man börjar vänja sig att Sigge inte längre är här och tassar omkring vilket är skönt samtidigt som det känns hemskt att känna så. Jag vill vänja mig att vara utan honom samtidigt som en del av mig är rädd att jag ska glömma bort honom helt. Det är svårt att förklara men någon där ute har nog kännt samma sak som jag känner just nu. 
Det hemskaste just nu är när jag får en känsla av att Sigge ligger i sängen och sover eller under trappen och när jag sedan kommer på att han inte gör det kommer tårarna. Det är läskligt när man får en sådan verklig känsla och sedan upptäcka att det inte är det. Daniel får också den känslan ofta vilket är jobbigt. 18 dagar har alltså gått. Det känns som om att han bara är hos mina föräldrar en tid och att vi snart ska åka och hämta honom...

Fick brev hem förra veckan om att askan har kommit och vi har ett år på oss att hämta den innan dem sprider ut den på en naturskön plats. Vi har inte hämta den än eftersom vi inte riktigt vet vad vi ska göra med den. Vi har tänkt i alla fall att sprida ut den på en av Sigges favoritplatser där han för första gången jagade rådjur, får och skällde på hästar. Vi funderar dock på om vi ska vänta tills det blir lite mer grönt ute. Det är svårt, vill ha det gjort samtidigt som jag vill vänta... 


Bebis
42 dagar kvar till beräknad förlossning och nu börjar det bli tungt.
Sover inte alls skönt på nätterna och bebis har fått för sig att leva rövare under nätterna vilket inte uppskattas av mig, jag vill sova!
Förra veckan under natten mot torsdagen fick jag väldiga sammandragningar. Det slutade med att jag fick ta ett bad mitt i natten och då avtog dem lite vilket var enormt skönt. Barnmoskan sa åt mig att om jag känner sammandragningar igen och så kraftigt ska jag ta ett bad så snabbt som möjligt för att få dem att avta. Skulle de inte avta skulle jag ringa förlossningen på en gång, gah, vadå göra mig nervös?

I helgen var vi ner på loppis i Elfsborgkyrkan här i Falun. Det var loppis med barnkläder, mammakläder och barnprylar. Vi åkte ner med 200kr i fickan ifall vi skulle fynda något och det gjorde vi! 
Vi fick 17 plagg varav två av dessa var hela dressar med byxa och tröja. Allt för 185kr! Vi köpte inte några bodys utan mest byxor eftersom det är dyrare att köpa det i butik och det blev både jeans, machesterbyxor och hängselbyxor och mjukis. Köpte i större storlek så nu har vi en grund där med vilket är härligt! Blev även två pyjamasar där en är från polar o pyret stlk 56 för 10kr och så hittade jag på en söt sommrig hängselbyxa i gult med humla på i storlek 56 för 10kr knappt använd. Det var roligt att blivande pappa var helt lyrisk och letade kläder. Det ska vara en till loppis den 8 maj.

Idag om en timme är det dags för den tredje träffen av föräldrarkursen. Den första gången handlade det om förlossningen och förra gången var det om smärtlindring och idag ska det handla om första tiden hemma och amning. Vi är en trevlig lite grupp där vår bebis är beräkad först. Vi är blivande föräldrar till barn som ska födas juni/juli.

Just ja, förra veckan på torsdagen var vi iväg på tillväxtultraljud. Vi fick komma dit då bm rådfrågde spec. mvc eftersom hon inte kunde mäta magen ordentligt pga min övervikt. Dock trodde inte bm att det var ett stort barn där inne men för säkrets skull fick vi komma. Man såg inte så mycket eftersom bebis är så pass stor nu. Men vi fick se magen, benen och så zoomade hon in de små fötterna. Tänk vad så smått kan göra så ont! Haha!
Bebisen vägde då 2100gr och om man ska räkna ut födelsevikten vid bf-datumet så beräknas bebis väga runt 3850gram men det får vi se :)

Förlåt att det blev så långt den här gången ska försöka skriva lite oftare men det beror helt på hur jag känner mig varje dag vilket ni kanske förstår. Har ni nå frågor till oss så ställ dem gärna genom att lämna en kommentar!

Lite bilder på loppisfynden:






Något som är lite läskigt är att jag har fått en tass på magen. Syns kanske inte så bra på bilden men i verkligheten syns den jättebra och den har varit där sedan Sigge fick somna in. Vet inte om jag inbillar mig att det är en tass men jag hoppas att den aldrig försvinner!



© / Sandra

 


 

- Bilddagbok:http://gulligasurre.bilddagboken.se/

En vecka...

Älskade lill vän, vår älskade lilla Sigge.
Att man kan sakna en hund så mycket kan vissa tycka men Sigge var så mycket mer än en hund för oss. Han var vår bästa vän, vår lilla första "bebis".


Just nu räknar jag timmarna tills klockan ska bli 14.03 då Sigge somnade in, en vecka sedan. Allt känns så overkligt. En vecka har alltså gått sedan vi bestämde oss för att låta Sigge få somna in. En vecka av tårar, skratt och en enorm saknad. Vi hade aldrig trott att han skulle lämna ett sådant stort tomrum som han nu gjorde. Vi väntar på att de ska ringa från djursjukhuset och säga att vi får komma och hämta hans aska. Vi valde att kremera Sigge separat för vi har tänkt att sprida ut hans aska på en av hans favoritplatser.

De första dagarna utan Sigge var hemska, vi gjorde inget annat än att gråta. Daniel lyckades sova rätt bra på nätterna medans jag satt och grät i sängen. Det var många tankar som snurrade i våra skallar.

När det blev måndag och vi skulle bege oss hemåt från mina päron där vi varit hela helgen slog det mig att vi ska tillbaka till vardagen. Daniel ska tillbaka till arbetet och jag ska fortsätta mina studier. Tisdagen kom och jag valde att stanna hemma från dagens seminarium. Jag orkade helt enkelt inte efter alla nätter utan sömn kände jag mig helt utmattad och gör det fortfarande. Daniel tog ut kompledigt och kom hem tidigare till mig för jag var så ledsen. Det slog mig nog mest på tisdagen att Sigge faktiskt var borta, det var så tyst och tomt här hemma. Sedan den 27 mars 2008 har jag nästan varit med Sigge varje dag. Till en början arbetade jag bara halvtid och när vi väl flyttade hit till Falun har Sigge varit med mig dygnet runt eftersom jag varit hemma. Det blev en stor omställning för mig att gå från det till att vara helt ensam. Alla vardagliga rutiner har försvunnit. Jag och Daniel försöker vara ute och gå små vändor fast vi inte behöver, det är inget måste längre. Vi gör det för Sigges skull, vi har en varsin tass i varje ben har vi sagt. Vi måste ut och gå, för Sigges skull.

Det är så små saker som man saknar. Att dessa små saker gör så ont i hjärtat och att man saknar det är rätt sjukt. Jag saknar så mycket som vår älskade lilla Sigge gjorde. Varje morgon när jag satte på mig strumporna luktade han alltid på dem, kanske för att minnas min doft? Varje gång jag duschat och smört in mig villa han slicka bort hudkrämen. Saknar hans små skall och när han muttra över att höra vaktmästaren sopa utanför. Hans små snarkningar och snusnigar när han sover. När han satt i "surrikat" och ville ha uppmärksamhet och när vi alla tre låg i sängen och myste i flera timmar. Älskade lilla Sigge....

När vi kom hem i måndags plockade vi undan Sigges saker och la i en plastback. Vi slängde ingenting förutom gamla petflaskor som han tuggat sönder. En boll, hans favoritboll fick dock stanna kvar här inne. Den står i tv-hyllan tillsammans med hans fotobok som jag gjorde tidigare iår. Han säng står även kvar intill min i sovrummet. Jag är inte riktigt redo att ta bort den än.
Igår innan vi gick och la oss tog vi en promenad förbi Sigges hunskompis Cujo och lämnade en påse med massa godis i. Vi var på väg att slänga det när jag kom på att Sigge hade nog velat att vi skulle lämna det till Cujo istället så det äts upp istället för att det slängs i soporna.

Alla Sigges saker sparar vi som sagt ute i förrådet. Som vi känner nu har vi tänkt att skaffa en liten lillebror till Sigge så småningom. Först och främst ska vi bli föräldrar och se hur det fungerar med bebis. Fungerat allt som det ska så har vi tänkt att skaffa oss en till liten hund, en lillebror. Sigge hade nog velat att vi skaffat oss en till hund och vi känner att livet utan hund är på tok för tomt men som sagt, vi tar en sak i taget, nu väntar vi på att bebis ska komma, bara 53 dagar kvar till beräknad förlossning...



© / Sandra
- Bilddagbok:http://gulligasurre.bilddagboken.se/

Vi älskar dig Sigge!





Vi älskar dig Sigge!

Idag har det varit den tyngsta dagen i mitt liv, för Daniel också.
Att ens liv kan förändras fort har vi nu upplevt.
Sigge, vår älskade lilla vaff, fick tyvärr somna in idag i våra armar och lugnade vyssar.

Det har snart, nu i skrivande stund, gått 10 timmar sedan vi befann oss på djursjukhuset.
Det har varit 10 långa och tuffa timmar, de längsta i mitt liv.

Anledningen till att vi valde att avliva Sigge idag har med att göra av hans aggrisivitet han visade mot Daniel och andra oskyldiga människor. Ni som följt min blogg har aldrig fått höra den andra om "den andra sidan" som Sigge haft. I sommras valde vi, efter rådgivning från djursjukhuset, att kastrera lilla Sigge med hopp om att hans aggrisivitet skulle försvinna. Vi har sedan dess tränat hårt med honom och hoppats på det bästa.
Man kan inte leva med en hund som gör utfall när som helst, det är varken bra för hunden eller för oss.
Vi har sedans hans utfall i sommras mot min mamma sagt att händer det en gång till så får han somna in vilket hände tidigare idag.

Vi vaknade som vanligt i sängen, myste alla tre och hade det trevligt. Vi planerade hur dagen skulle se ut, vi hade planerat att åka till Ludvika och hälsa på mina föräldrar i helgen. Men rätt som det var gjorde Sigge ett utfall mot Daniel och bet han rejält över händerna. Vi båda förstod att nu är det allvar, vi kan inte låta han få en chans till.
Att ta det beslutet har var svårt men vi har nästan väntat på det. Daniel ringde till djursjukhuset för att rådgöra med dem och de sa väl lika som vi tänkt att man kan inte gå runt och vara rädd för hunden när nästa anfall ska komma och hur ska det gå när vi får bebis. Skulle aldrig förlåta mig själv om han skulle ha bitit vår bebis sen så den blir vanställd för livet.

Jag vill inte att ni ska tro att vi valde att avliva Sigge på grund av att vi ska ha bebis för så är det verkligen inte. Vi som planerat hur vi ska göra när värkarna sätter igång, att min mamma skulle vara hundvakt och hur mysigt vi skulle ha det i sommare med picnic och låta Sigge springa på ängen och sparka boll. Hur vi skulle klara av promenader med både vagn och en hund som springer hejvilt.

Livet tar en vändning så fort, alldeles för fort.

Eftersom det är en röd dag idag var djursjukhuset egentligen stängt men vi ringde journummret för rådgivning. Hon bad oss vänta till veckan för att boka tid. Vi ringde upp rätt snart och sa att vi vill helst få det gjort så fort som möjligt och inte gå hela helgen och veta att till veckan ska han få somna in. Hon förstod oss och vi fick komma senare.

Promenaden dit var den mest bisarra hitills. Känslan går inte att beskriva. Många tankar dök upp, gör vi rätt?
Vi vet att vi gjort rätt beslut, är inte ledsen över det beslutet utan nu gråter vi tillsammans här hemma för alla fina minnen vi har av Sigge. Vi har ändå fått uppleva så sjukt många goa, glada och galna dagar med vår hund.
Ingen, och då menar jag ingen kan ersätta vår Sigge.

Just nu tänker vi mest på att vi inte behöver gå ut på kvällen. Vi har ingen som följer oss vart vi än går. Ingen som skäller och ingen som vill mysa.

Vår älskade lilla hund.

Sigge, du är världens bästa och vi kommer alltid att minnas dig för den goa och glada hund du var.
Nu får du springa fritt med alla andra hundar, jaga fåglar och katter och rulla dig i bajs utan att någon skäller på dig.
Du får äta hur mycket leverpastej du vill och när det blåser och du blir rädd finns Matte där och håller om dig.
Vi längtar efter den dagen då vi får ses igen men som vi alltid säger till dig Sigge,

Vi kommer snart!

Din Matte och Husse
Sandra och Daniel













© / Sandra


- Bilddagbok:http://gulligasurre.bilddagboken.se/
RSS 2.0