Jordbävning

Igår fick jag uppleva något jag aldrig upplevt tidigare. En jordbävning. 
Jag satt i godan ro här hemma i soffan och surfade runt på telefonen. Molly satt intill mig i soffan och tittade på teve och Milla var i sitt rum och lekte. Men rätt som det var så började soffan skaka nå otroligt. Senil som jag blivit på senare tid trodde först det var tvättmaskinen för när den centrifugerar så kan det skaka lite lätt i huset. Men jag tänkte efter en gång till och kom fram till att jag inte hade satt på en maskin. Då trodde jag att det var en stor lastbil utanför huset och skulle gå och titta i fönstret. Det mullrade lite lätt också. Ställde mig i fönstret men såg ingen lastbil men märkte att blommorna och sakerna i fönstret skakade på ett onaturligt sätt. Rätt som det var så rasade två blommor ned från fönsterbrädan och sedan slutade det svaja, för det var så det kändes där jag stod. Att allt svajade. 

Gick ut på Facebook och fick informationen rätt fort om att det hade varit jordbävning. 7 mil norr om Mora och att det hade känts ner till Uppsala. Vilka krafter naturen har. Fascinerade men skrämmande också. En 4:a på skalan sägs det har varit. Den högst uppmätta siffran sedan år 1904. Ett stort skalv för att vara i Sverige. Hoppas jag aldrig får uppleva ett värre skalv än det här för det var läskigt.  

Den där egentiden

Igår kom min kära mor hit och var barnvakt så att jag och Daniel kunde få efterlängtad egentid tillsammans. Som oftast delar vi den egentiden tillsammans med 6000 andra likasinnade. Vi tillbringade alltså kvällen i Leksand och Tegera arena. För första gången sedan Leksand gick upp befann vi oss på ståplats. Det var en skön känsla att stå där igen. Det är något speciellt med Norra. Man glömmer bort alla vardagsbekymmer och lever för stunden. Skriker lite på domarna och motståndarna. Skriker ut sin irritation men även glädje. Man kramas med sin käraste, i mitt fall Daniel, men även med den som står intill för stunden. Vår stora extrafamilj. Jag älskar den gemenskapen! 

Hoppas vi hinner med att stå i klacken minst en gång till den här säsongen för det är där vårt kärleksliv började tillsammans. Jag och Daniel. Men vi är nöjda med att sitta på sittplats med. Tillsammans med våra barn. Jag och min familj. Tacksam till att kunna göra det. 



Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså finns jag. Men vem är jag? 

Hur många tankar kan en hjärna stå ut med? Kan den ge upp till slut? Jag tänker ofantligt mycket på saker och ting nu för tiden. För mycket. Jag tänker mycket på mitt eget liv. Vad gör jag av mitt liv? Vem är jag?  Vad vill jag göra under mitt liv? Vad är viktigast? Vad är mindre viktigt? För vem gör jag saker? För min skull? För din skull? Så där håller det på. Det bara snurrar runt. 

Det senaste året har varit riktigt tungt. Många känslor som satt sina spår. Det är snart ett år sedan vi flyttade till huset och snart ett år sedan Milla föddes. Jag har inte funnit någon riktig ro sedan dess. Allt har gått i ett hela tiden.

Under de senaste åren har jag tappat bort en stor bit av mig själv efter vägen. En stor bit som innehöll glädje, självkänsla och energi. Jag försöker varje dag få tillbaka en liten bit av den men det är svårt. Jag får tillbaka en bit men tappar två dagen efter. Så håller det på. Jag hinner aldrig återhämta mig, varken fysiskt eller psykiskt just nu. 

Att ha två barn är ingen lätt match. Jag älskar mina barn över allt annat men för att fungera som mamma behöver man även vara bara Sandra en stund. Få mer energi och just självkänsla. En stund för återhämtning. Efter den här våren speciellt är jag helt utmattad. Jag har en olustig känsla i hela kroppen. Magen värker ofta och jag får panik när jag tänker på framtiden. Där kommer dessa tankar fram igen, vad vill jag göra av mitt liv? Vad vill livet göra med mig? 



Även om de flesta dagarna betsår av tjat och gnat så är det dessa två som gör livet värt att leva ändå. Mina guldkorn!

Att sakna en vän.


Att förlora en vän. Jag känner mig tom. Jag är arg. Ledsen. Mer arg. Känslorna går inte att hantera. Det är jobbigt. Riktigt jobbigt.

För att ta det från början. 

Det var en regning och mulen torsdag i maj. Den 8 maj. Molly var på förskolan. Milla sov. Jag och Daniel tittade på teve. Han var vid den här tidpunkten fortfarande sjukskriven. Tur i oturen att han var hemma just den här förmiddagen. 

Telefonen ringde. Jag kollade på telefonen och det var ett nummer jag inte kände igen, så jag lät det ringa eftersom vi såg på teve. Men så fick jag en klump i magen, de kanske ringde från förskolan så jag slog upp nummret och fick upp en bekants namn. Vi bodde nästan grannar inne i stan och det var även hon som sminkade mig inför dopet och bröllopet (mer om det en annan gång). 

Jag trodde på en gång att hon kanske sökte efter någon som en elev på frisörskolan behövde ha som modell. Hon arbetar nämligen där. Så jag ringde upp henne. Hon svarade och sa vem hon var och att jag kanske tyckte set var konstigt att hon ringde sådär mitt i veckan en förmiddag. Jag bara sa att jag reflekterade inte över det. Sen frågade hon om jag var ensam hemma. Nej svarade jag, Daniel är hemma. Vad bra, svarade hon då. Du har alltså inte hört vad som hänt? Jag tänkte direkt på hennes två egna barn. Att det hänt dom något. Men så slänger hon ur sig samtidigt som hon grät att vår fina vän Anna-Karin var död. 

Jag kände hur hela min kropp blev kall. Pulsen ökade och ögonen fylldes med tårar. Hon snyftade fram att hon inte viste vad hon skulle göra men att hon tänkte på mig, att jag måste veta innan jag får veta via Facebook. Hon sa även att det kändes som om att hon ringde till mig och bara sa saker som hon hittade på. Tänk om det ändå hade varit så...

När hon berättade vad som hänt, att Anna-Karin hittats död på toaletten vid henns rum på sjukhuset, så bar inte benen mer. Jag var tvungen att sätta mig ned. Frågorna blev många. Många varför. 





Vår fina Mamma-Karin, det var så vi kallade henne, lärde jag känna under hösten 2010 (om jag inte tänker helt galet nu) när våra förstfödda var små pluttar. Hennes äldsta, Emil, föddes i februari 2010 och min Molly i maj. Vi sågs första gången på öppna förskolan precis intill där vi bodde. Vi bodde alltså på samma område. Månaderna flöt på och vi sågs till slut iprincip varje dag ute på gården. Barnen lekte och vi föräldrar delade våra tankar kring barnen och peppade varandra. Hon var så bra på det, att peppa och hon var så himla ärlig i sina ord och meningar. 

Fy fan, känns hemskt att skriva "hon var"... 

Sommaren för två år sedan (2012) var hon höggravid med sin yngsta, sin dotter som föddes sen i september. Jag minns att hon hade det rätt tungt och besvärligt. Under kommande våren (2013) delade vi med oss av nyheten av att Molly skulle bli storasyster. Hon var så glad för vår skull och började genast kika om hon hade små bebiskläder att göra sig av med. Ett set med Dalahästar har Milla fått haft många gånger nu. Känns varmt i hjärtat att se Milla ha dem kläderna. Nu är dom dock försmå. Jag ska spara i en låda och ge tillbaka dem till hennes barn när de blir äldre och förhoppningsvis får egna barn. Jag hoppas att vi fortfarande håller kontakten då. 


När jag pratade i telefonen så kom Daniel givetvis eftersom han hörde att jag grät. Jag försökte inte säga något till honom under tiden jag pratade i telefonen. Jag lade på, tittade på Daniel och fick fram orden "Det var, det var Sofie. Hon... Anna-Karin är död!".... Här svartnade det för mina ögon. Jag grät hysteriskt. Jag kunde inte förstå det. Det måste ju vara en skämt, en mardröm? Jag hyperventilerade. Daniel kramade om mig. Lugnade mig. Jag kände mig bara tom. Vi grät tillsammans. Vi tänkte mycket på barnen. På Björn. På alla nära och kära runt om. Vad händer nu? Vad ska man göra? Tankarna bara flög omkring. Sen slog det mig. Hur i helvete ska vi berätta det här för Molly? 

Jag och Daniel pratade med varandra om hur vi skulle göra. Ska vi berätta nu eller senare? Hur ska vi berätta? Vi kom fram till att berätta det på en gång. Hon skulle ändå märka på oss att vi var ledsna. 

Minns inte hur Molly kom hem från förskolan den dagen. Men hem kom hon i alla fall. Vi var uppe i vårt sovrum och sa till Molly att vi måste berätta något för dig. Hon kom och satte sig i mitt knä. Då berättade vi vad som hänt med lite mer detaljer som jag inte vill berätta här. Hon tog det rätt okej trots allt. Hon blev mest ledsen över att Emil inte hade någon att leka med nu. Sen sa hon inget mer. 

Dock kom reaktionerna några dagar efteråt. Hon ställde många frågor. Som om Anna-Karin kan se teckningar från himlen, om det inte måste vara molnfritt för annars ser hon ju inte ner hit till oss. Hon undrade hur Anna-Karin sover i himlen, om hon har en säng. Jag frågade ibland om hon saknar Anna-Karin men då sa hon bara att hon saknar Emil. Men vi kunde se på Molly att hon var ledsen. Jag tog faktiskt kontakt med bvc för att får tips och råd på hur jag skulle bemöta det här. Ett av tipsen var att se hur Molly bearbetar det. Hon har bearbetat det med att prata, prata och prata. Det går i perioder än idag. Hon leker bland annat "familj" där mamman i familjen har dött. Låter hemskt för andra att hon leker så men det är hennes sätt att bearbeta det hela.

När begravningen skulle äga rum så målade Molly en teckning med blommor på för hon visste inte om det fanns blommor i himlen. Hon tyckte Anna-Karin skulle ha det. Sen undrade Molly varför man går på en begravning och hur Anna-Karin kan ligga i kistan om hon är i himlen. Jösses, jag visste knappt vad jag skulle svara men fick fram att kroppen är som en skal som lämnas kvar på jorden och att vi tror att något som heter själen kommer till himlen så man kan leva där igen. Molly tittade på mig och sa "jaha, som ett äggskal?". Ja, som ett äggskal svarade jag. Svårare än så var det inte för henne. 

Efter begravningen gjorde jag något jag aldrig gjort förut. På minnesstunden så pratade jag inför alla som var där. Väldigt många. Jag hade lovat att förs vidare ett par ord ur en nätverksgrupp Anna-Karin var med i. Men jag nämnde också hur tacksam jag är/var att jag fick chansen att lära känna henne även om den tiden blev alldeles för kort. Jag grät mig igenom alla ord men fick stöd från Daniel som höll min hand. Det var tufft men skönt och kändes rätt. 


Idag har det gått tre månader sedan den dagen, det samtalet. Tiden går så otroligt fort. För oss rullar dagarna på. Anna-Karin finns ständigt i mina tankar. på gott och ont måste jag säga. Vi har varit hem till Björn och barnen. Det var jobbigt men ändå skönt. Är tacksam över att vi kan fortsätta ses. Men det gjorde ont inom mig, fruktansvärt ont. Att där var jag, umgicks med hennes familj, med hennes älskade små guldkorn men inte hon. Så jävla orättvist! 

Som jag nämnde tidigare så är jag fruktansvärt arg på ödet samtidigt som jag är oerhört tacksam till livet. Väldigt många blande känslor. Den här våren har inte varit den bästa tiden i mitt liv. Aldrig mer vill jag uppleva en sådan här vår. Aldrig! 



Anna-Karin,
Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att lära känna dig. Dig och din fina familj. Att under dessa fyra år fick dela mina vardagsbekymmer med dig. Du fanns alltid där för att lyssna, peppa och även trösta. Du fanns så klart där när jag ville dela positiva händelser också men det var ändå den där extra energin du gav mig som jag gillade mest hos dig. Du var grym på det! Jag saknar det nå otroligt. Tänk att en endaste människa kan ge en annan människa så mycket postiv energi.
Nu låter det som om att vi bara tyckte allt var tråkigt och eländigt men så var det såklart inte. Oj, vad vi kunde skratta åt småsaker ute i lekparken.
Jag är så ledsen Mamma-Karin. Att du inte finns här med oss på riktigt längre. Att du bara ska få finnas som ett minne. Det gör så ont inom mig. Att dina barn ska få växa upp utan dig. Här om kvällen blev jag så ledsen och arg över att jag inte får ha dig kvar i mitt liv. Jag kan inte förstå det. Det är så ofattbart än idag. Du fattas mig nå enormt Mamma-Karin, enormt mycket... 



Mollys teckning som jag lämnade på kistan under begravningen. "Det är en blomma som växer sig stor och stark. Solen lyser på den men på natten lyser stjärnorna. Anna-Karin är en stjärna på natten så hon hjälper blomman att växa", Mollys beskrivning. 


Regn, regn och åter regn

Vilken grå dag det har varit. Det har regnat hela dagen och det håller fortfarande på nu klockan två på natten. Nu gör det inget att det regnar, det är bara mysigt att höra regnet smattra. Vi har sovrumsfönstret öppet så det fläktar in frisk luft med jämna mellanrum. 
Nog för att jag gillar svalare väder men inte det här. Vill kunna umgås med familjen mer utomhus i solsken, grilla och fika på altanen. Dumma regn. 

Fast idag var det ärligt talat rätt skönt att det renat hela dagen. Vi har rensat bland barnkläder och leksaker hela dagen och än är vi inte klara. Tråkigt för en del fast för mig och maken är det bara skönt med dessa dagar. Få ordning på kaoset som bildas under veckodagarna, eller försöka få ordning ska jag nog säga. Ett evighetsprojekt känna det som just nu.


Mitt under rensningen ville Molly gå ut så vi tog en paus. Var inte ute så länge eftersom det regnade en hel del. Milla fick sova middag ute. Stackars lillskäpet har varit hängig hela dagen och nu på kvällen var hon kokhet så hon fick Alvedon. Nu sover hon tungt igen. Alla sover utom jag. Är det något jag har problem med just nu så är det att somna. Har mycket att tänka på och bearbeta. Livets mening. Ödet. Livet och döden. Listan kan skrivas lång men just nu tänker jag mycket på döden och på barnen. Allt som hänt under våren har satt djupa spår inom mig. Mer om det en annan gång. Ska lägga ifrån mig mobilen och lyssna på naturens krafter, förhoppningsvis somnar jag om en stund...


Har gått runt med ulltofflorna på mig idag. Rena rama höstvädret ute. Nästan så vi borde ta och elda i kaminen. Bara 179 dagar kvar till jul...


 

Firat midsommar lite i förväg

Igår kväll firade vi midsommar här i byn. Sitter i sedan långt tillbaka att byn firar två dagar innan självaste midsommar. Yllefabriken som var igång förr hade många arbetare som kom från andra byar och städer så för att höja gemenskapen i byn och bland arbetarna emellan så firade man alltså innan. De flesta reste hem över storhelger. I samma veva fick byn bort all missbruk med alkohol eftersom arbetarna skulle upp och jobba dagen efter. En familjefest helt enkelt. 
Vi började firandet redan i förrgår med att plocka blommor tillsammans och binda rumporma med björkris. Avslutade det hela med korvgrillning. 

Igår började vi firandet med att lyssna på spelmän som spelade så fint i kyrkan. Fick även sjunga med i pslam 199 (den blomstertid). Jag brukar säga att när jag fått höra några sjunga den på skolavslutning eller kör av något slag så är det sommar för mig. Igår var det första gången jag hörde den för i år så nu är det officiellt sommar för mig. Trevligt! 



Efter musiken i kyrkan tågade vi tillsammans ner till ängen när stången väntade på att bli klädd. Den restes utan några problem. Extra kul att ett gäng ungdommar från Utha (Salt Lake) är här på besök. De fick vara med och hjälpa till att resa stången. 

Sedan väntade dans kring stången, lekar, lotteri och så hann vi med att fika en snabbis. 

Det här var vårt första firande i byn. Fantastiskt hur de tänker på barnen. Alla barn får gratis godispåsar strax innan hemgång. Är kul att jag blivit invald i barnens förening, en förening som fixar mycket för just barnens skull. Senare i sensommar ska vi anordna en dag för bara barnen med trevligheter i parken. 

Tänk att få fira midsommar två gånger. Imorgon ska vi fira igen fast vid en annan stång. Trevlig midsommar på er! 




Hur gammal är Milla?

Hon är sex och en halv månad, har jag svarat folk som frågat hur gammal hon är under helgen. Inget konstigt med det men så såg jag i en föräldragrupp jag är med i för novemberbebisar på facebook att många varit iväg på sjumånaderskontroll hos bvc. Konstigt tänkte jag, var det så många som föddes i slutet av oktober? Milla var väl en av de första som föddes? Men så tänkte jag efter att Milla är ju minsann sju och en halv månad. Snacka om att inte har lika stenkoll med barn nummer två som med barn nummer ett, då kunde jag ju säga hur många månader Molly var och även veckor och dagar.

Jag är bra mycket mer vimsigare nu än med Molly. Som här om dagen, då hittade jag inte min nässpray. Inte så konstigt, den stod i kylskåpet. 

Eller när jag gömde Daniels nycklar till motorcykeln, tyckte inte han skulle ut och åka innan de sopat ihop gruset för ett par veckor sedan. Glömde helt bort att jag gömt dom under soffan vilket resulterade i att jag fick rota i dammsugarpåsen efter nycklarna. 





Njuter


Jag njuter till fullo av vår trädgård. Vår första sommar som husägare. Tänk att vi varit det i lite mer än 8 månader nu. Tiden går fort! 
Det gäller att passa på att njuta nu när det blommar som mest för det blommar snabbt över. Önskar man kunde stoppa tiden när trädgården är som allra finast. Får hoppas det finns något mer oväntat som kommer ploppa upp ur marken här och där. Väntar med spänning på att få se om det blir nå jordgubbar och hallon i år. Hoppas! 

Men allt är inte toppen med trädgård och stor tomt. Det krävs en hel del arbete fast än så långe går det bra. Vi hamnade efter rejält med alla sysslor när Daniel insjuknade i bukspottkörtelsinflammationen (långt ord!) fast som tur var så kom svärfar och hjälpte till en del. Tacksam för det! 

Cresent compact 360

 Jag drömmer om en ny enkel sittvagn. Det är ju sittdel på den vagnen vi har och använde med Molly med. Skulle vara otroligt skönt med en vagn som har svängbara hjul, speciellt de dagar jag har kraftig smärta i bröstbenet. Har ju haft problem med bröstbenet, tietzes syndrom, vilket innebär inflammation och låsningar i brsötbenet. Förvärras vid dålig kroppshållning vilket jag har fick under graviditet igen. Sov mest på sidan så bröstbenet trycktes ihop och så dålig sittställning när jag ammade Milla. Så nu är smärtan där igen. Jag bör undvika lyfta, inte ens ett mjölpaket. Samma prognos som förra gången, det kan ta upp till två år innan det blir bättre. 
 
Därför skulle en vagn med svängbara framhjul vara en dröm för mig i vardagen. Att inte behöva "lyfta" vagnen varje gång jag ska svänga under promenaden eller framförallt inne i affärer där man kan behöva svänga många gånger för att hitta det man är på jakt efter.
 
 
 
En vagn jag spanat på är vagnen ovan, en Crescent Compact 360 som finns hos Jollyroom. En vagn med just svängbara hjul. Den har fullt liggläge vilket är en viktig sak på vagnen med eftersom jag vill att Milla ska sova bra i vagnen, hon sover mest ute på dagarna. Sen är det toppen att det är punkteringsfria hjul för vem vill ha punka på långpromenaden med hunden?
Såg en bra ståbräda också, Bumprider, perfekt att ha med när vi går längre promenader så Molly kan åka med när hennes ben blir som spagetti. Fanns många olika färger. Slår vad om att hon skulle välja den med grönt om hon fick bestämma. 
 

Sittdelen kan vara kvar på chassit när den fälls ihop och det verkar som om att den tar lite plats i till exempel skuffen på bilen. Alltid ett stort plus! 
 
 Beskrivning från sidan på Jollyroom:
Crescent Compact 360 är en smidig och väl genomtänkt sittvagn som är av en mycket robust och pålitlig konstruktion. Utrustad med fullt liggläge så att vagnen kan användas redan från sex månader. Allroundmönstrade och punkteringsfria hjul som passar alla underlag. Rejäl, fodrad sufflett med takfönster och praktisk förvaringsficka. Det justerbara handtaget är försett med säkerhetsspärrar i metall och anpassningsbart i höjd för att passa alla förare. 
 
 
Kanske är det någon av er läsare som har den här vagnen, eller provkört? Dela gärna med er av era erfarenheter! 
 

Vilka kikar in här?

Ser att det är en del som är in och läser här fortfarande. Är ni nya läsare eller återkommande? Kul att någon ändå hänger här trots den stora bristen på inlägg. Berätta gärna vem du är och hur du hittade hit och undrar du något så ställ gärna en fråga så får vi se om jag kan besvara den. 

Studenttider

Idag är det 8 år sedan jag själv tog studenten. Jag minns dagen som om den var igår. Alla skratt, alla tårar, alla känslor på en och samma gång. Minns alla äldre som sa "ta vara på gymnasietiden, den kommer aldrig åter", så rätt de hade. Där och då var jag så sjukt skoltrött men vilket bra vardagsliv man hade. Med väldigt få krav när man tänker efter. 

Sista terminen var jobbig med slutarbeten och så vidare men var samtidigt den roligaste. Jag älskade min klass! Så idag tänker jag extra mycket på den, på tiden vi hade och passar även på att säga till alla blivande studenter, ta vara på stunden och grymt kämpat! 


Grattis Ludde!

Idag fyller vår lurviga pälsboll Ludde 4 år. Det har vi firat med skönsång och köttigt paket. Molly blev förtvivlad under förmiddagen att han inte fick många paket och att det inte skulle komma några gäster för att fira honom. Omtänksamma Molly. Bästa kompisarna. 



För ett år sedan


För ett år sedan var vi på rutin ultraljudet och fick se lillskräpet för andra gången. Tänk att det var Milla, hon som blir 7 månader idag. Jösses vad mycket som hänt det här året. Tur hon kom för hon skiner när inte solen gör det. Vår älskade solstråle, vad vi älskar henne!

Att visa sin kärlek

Det har hänt så mycket på sistone. Mycket negativt som gjort att jag inte känner mig så bekväm med livet. Jag är rädd för att leva. Rädd för att dö. 

I mitten av mars insjuknade min kära make (ja, vi har gått ovh gift oss!) i en allvarlig bukspottkörtelinflammation och fick vårdas väldigt länge på sjukhus. En av fem avlider. Men han var en krigare som tog sig igenom allt och snart hoppas vi kunna lägga allt elände bakom oss. Vi väntar på en operationstid så att de kan ta bort gallblåsan som är orsaken till allt. 

När jag äntligen började bli tacksam till livet och såg en mening i allt går en av mina närmaste vänner här i Falun hastigt bort efter en blindtarmsoperation. Hon efterlämnar sig sin fina karl och sina två fina barn 4 och 1,5 år gamla. Det här har tagit hårt mig på. Hårdare än vad jag kunnat tro. Hela våren har passerat som i en dimma för mig. Jag är arg på livet. Tacksam till livet. Jag är förvirrad. Vilka får leva? Vilka måste dö? Måste svara på frågor om döden tillsammans med Molly. En fyraåring ska inte behöva tänka dessa tankar men hon gör det. Hon försöker förstå. Hon pratar mycket om vår fina vän. Om himlen och jorden. 

På tal om Molly. Hon fyllde 4 år förra söndagen. Jag förstår inte vart tiden tagit vägen. Har jag varit mamma i 4 år? 

Milla blir 7 månader imorgon (tisdag) samma dag som vi var på rutin ultraljudet för ett år sedan. Som sagt, tiden den bara springer iväg. 

Jag vill att alla som precis läst det här inlägget kramar om sina nära och kära en extra gång och lite extra länge. Kanske säga något fint om personen också. Det skadar aldrig att visa sin kärlek mer och större. Imorgon kan det vara försent... 

Det här med att leva i nuet

Jag bestämde mig för ett antal veckor sedan att inte känna mig tvingad till att blogga. Jag vill hemskt gärna göra det men just nu lever jag i nuet. Milla kräver enormt mycket tid och all övrig tid går till Molly och huset. Så jag ska inte beklaga mig mer när jag väl bloggar att tiden inte finns till. När det väl dyker upp ett inlägg här så är det för att jag har den där lilla extra tiden över. Får glädjas till den! 

Vardagen rullar i alla fall på här hemma i en rasande fart. Om tiden med Molly gick fort så är det ingenting emot det här. Därför har jag prioriterat bort datorn. Räcker att man surfar en del från mobilen. Önskar bara att man haft fler timmar på dygnet, fler som känner igen det? 

Jag har faktiskt, varje månad tänkt på att ta en månadsbild på Milla som är tänkt till bloggen. Minns ni månadsbilderna på Molly? Med en pratbubbla till som hon berättade vad som hänt i hennes utveckling? Precis så har jag tänkt göra med Milla också. Jag har bilderna och texten till bubblorna klara på datorn. Får se när de dyker upp här bara. Blir väl några månader på en och samma gång för på måndag fyller Milla hela tre månader. Som sagt tiden går fort! 

God Jul!

Övertid

Och så passerade vi det beräknade förlossningsdatumet. Det känns rätt snopet faktiskt. Eftersom Molly kom en vecka tidigt trodde faktiskt både jag, Sambon och vår barnmorska att även denna knodd skulle göra det. Nu behöver ni inte predika om att alla graviditeter är olika, det vet jag. Men det skulle väl ha varit konstigt om jag inte hoppat på en tidigare födelsedag än att gå över? 

Just nu, när jag skriver detta, är det natten mot onsdagen (kl.03.32) den dagen som räknas som BF+2. Eller dumt att säga natten, kanske snarare är tidig morgon nu? Jag har den senaste tiden haft svårt att sova på nätterna. Kan ligga klarvaken från midnatt fram mot småtimmarna eller tills sambon gått  upp klockan 7 för att åka till jobbet. Vissa nätter är jag vaken på grund av smärta i kroppen. Inte förvärkar och så utan just för att min kropp är så trött. Att lämna Molly på förskolan är som ett rejält träningspass och tiden då hon är på förskolan ligger jag oftast i sängen. Passar på att kika på play-tv eller att sova. Är sjukligt trött konstant nu trots bra järnvärde. Antar att kroppen är rätt slut efter de senaste veckorna. 

Jag längtar nå fruktansvärt efter att kunna sova på mage igen! 

Igår gick jag igenom BB-väskan igen för sjuhundraelfte gången i brist på annat att göra och tur var väl det, för då insåg jag att jag helt glömt av att sterilisera nappar, nappflaskor och amningsnappar.  Men nu är det gjort. Alla väskor står redo för avfärd, nu inväntar vi bara värkarna...



Nya förskolan

För två veckor sedan klev Molly innanför dörren på sin nya förskola. Givetvis ny för oss föräldrar också. 

Vi började första veckan med att ha inskolning, en inskolning som vi snarare kallade överskolning eftersom Molly redan kan de rutiner som förekommer på de flesta förskolorna. 

Mollys nya förskola, som för övrigt ligger 5 minuters promenadavstånd från huset, har 24 barn inskriva uppdelade på två avdelningar. På Mollys avdelning, 1-3 år, är de bara 8 barn. En liten, härlig barngrupp där pedagogerna verkligen har tid med barnen. Underbara nyrenoverade lokaler är det med. Både jag och sambon blev förvånade över de stora ytor de har tillgång till. 

Molly som närmar sig mer 4 år kommer att få umgås med de äldre barnen när de yngre sover och vara med på deras aktiviteter. Bra det för annars hade det känts som om att hon hämmas i sin utveckling att bara umgås med yngre barn. Hon lämnade trots allt en förskola med en barngrupp på 14 stycken barn födda 2010, nu på den nya är de 2 stycken som är födda 2010. 

Molly har verkligen tagit allt över förväntan. Inge gråt vid lämningarna och bara glada ord om hur kul hon har det på sitt jobb om dagarna. Pedagogerna har berättat att hon har kommit in i barngruppen, leker med de andra barnen och är en hejare på att spela bandy. 

Jag väntar såklart på att det berömda bakslaget skall komma någon gång. Eller så kommer det inte. Blir intressant sedan att se hur hon reagerar på att bli lämnad på förskolan när lillsyskonet är här.

Många kanske undrar hur det var att lämna en förskola som vi var riktigt nöjda med. Jag kan säga som så att hela den dagen jag visste att om bara ett par timmar ska jag hämta Molly där för sista gången var hemsk. Mins känslor flödade och det kom ett gäng tårar när det var dags att säga adjö. Vi har dock lovat att komma och hälsa på när Knoddis kommit ut. 

Både jag och sambon är förvånade över hur lätt Molly väl har anpassat sig. Kanske har det med att göra att vi förberedde henne ett bra tag innan?



Vi gav personalen på gamla förskolan en härlig påse med lite gott och blandat i att mumsa på i personalrummet och ett kort på Molly. På kortet uppe till höger kan man skymta vårt "rosa" hus. Alltså väldigt nära förskolan.

Vecka 40 (39+4)

Jag vill blogga så mycket mer men så värst bra internetuppkoppling har vi här ute än. Bloggar från mobilen nu när jag insett att många av er är nyfikna på hur det går med Knoddis i magen. 

Hen ligger fortfarande kvar och gottar sig. Det stora datumet är på måndag och en stor del av min kropp säger att vi får gå över denna gång, fast jag hoppas såklart att jag har fel. 

Jag är fruktansvärt trött, både i kroppen och knoppen men är rörligare nu än bara för någon vecka sedan. Som igår, då tog jag mig en shoppingtur på Kupolen och nyöppnade IKEA i Borlänge. Var ju tvungen att ta mig till IKEA eftersom jag sagt sedan i våras att har inte bebisen kikat ut innan öppningsdagen av varuhuset så ska jag dit bara för att gå, gå och gå mer. 

Tyvärr verkar inte allt gående gjort någon inverkan på kroppen mer än ömma och trött fötter. Nu ska jag vila så mycket jag kan till den stora dagen. Känns overkligt att vi snart är tvåbarnsfamilj. Tidsuppfattningen blir så skev under denna graviditet. Känns som  om allt gått i ett nafs men samtidigt har månaderna känns så sjukt långa. 
Men jag skymtar målsnören längre fram. Någon gång på något sätt måste ju bebisen ut. När det blir? Helst innan nästa söndag om jag får bestämma! 



För många blandade känslor

Det är mycket nu. Flytt, skola och graviditet samtidigt. Min kropp är trött och hjärnan går på högvarv. 
Mina känslor är många, lite för många och på olika ställen samtidigt. Ena stunden är jag förväntansfull, andra stunden vill jag bara sätta mig och gråta. Vi närmar oss lördagen, dagen då det största flyttlasset går. Från och med lördag kväll bor vi i vårt hus. Jag borde vara glad, jag borde sprudla av lycka och det borde synas på hela mig. Men det gör inte det just nu. Jag känner bara hur ångesten kommer krypande och att jag är elak mot Molly som kommer få byta miljö helt. Det skulle vara konstigt om jag inte på något sätt kände lite ångest tycker jag. Det är ett nytt kapitel vi slår upp nu och kliver in i. Det är inte så bara att flytta precis. Många minnen som vi lämnar bakom oss. 
 
Idag lämnade jag Molly på förskolan. Hon gav mig en puss och kram, sprang in till de andra barnen på avdelningen samtidigt som hon ropade hej då till mig. Snopet stod jag kvar själv i hallen och kom på att nästa vecka är det sista veckan på denna underbara förskola. Jag försöker att inte visa mina känslor inför Molly, vill inte påverka henne. Men det är svårt. Jag kommer gråta på fredag nästa vecka när vi ska säga hej då till personalen. Det trodde jag inte men det är nog sanningen. 
 
Jag börjar inse också att det inte alls är långt kvar av denna graviditet. (Va är jag gravid?!) En gravitiet som har känts som en evighet men ändå har den gått så fort. För fort. Känner mig lite ledsen över det också, att jag inte har lagt mer tankar på graviditeten och knoddis i magen. Jag känner att jag inte är redo att föda det här barnet än men jag har inget val, ut ska den om ett par veckor. Försöker få mitt inre att förstå att jag inte är en sämre mamma för det men jag tror en del av er förstår mina känslor. Tror flytten och skolan har tagit för mycket tid av "bebistankarna" denna gång. Att jag inte haft övrig tid att lägga på graviditeten. Är nog därför jag är less på flytten redan och vi har som sagt inte ens hunnit flytta in helt än. 
 
Senare idag ska vi köra ett släp fullt med saker som vi redan packat klart. Förhoppningsvis tömmer vi förrådet helt så det är klart. Spjälsängen ska med i denna vända också har jag bestämt. Förhoppningsvis kan vi skruva ihop den ikväll också så att den står redo att bäddas i helgen. Måste hinna med att packa BB-väskan också. Kan tänkte mig att fixa det senare ikväll innan jag lägger mig. Packa ner allt som jag redan lagt fram på byrån. 
 
Imorgon är det tänkt att jag ska gå upp tidigt för att åka till Stockholmsmässan för att gå på Underbara barn-mässan. Har velat fram och tillbaka om jag ska åka eller ej men känner att jag verkligen behövde göra något för min egen skull precis just nu. Så jag åker och hoppas få en bra dag i ett lungt tempo. Sedan är jag redo för flytten på lördag! 
 
 
 
Älskade barn, hoppas du vet hur mycket du betyder för mig! 
 
 

Surrovich - mamma till Molly & Milla

En vardagsblogg om livet som Mamma till två fantastiska döttrar, Molly 4 år och Milla snart 8 månader. Barnkläder, inredning och en hel del annat.

RSS 2.0