Milla


Milla har hunnit blir 10 månader och 15 dagar. En liten tjej med mycket vilja, precis som sin storasyster, älskar uppmärksamhet och är oftast nöjd och glad. Att sova är inte kul så då blir det oftast en del protester. Fast det börjar bli bättre och hon sover från ca. 21.30-7.30. Det är nu man glömmer de slitsamma nätterna de första månaderna när hon skrek från 22-03 ungefär. Sömnen är viktig här hemma, för oss alla. 

Älskar att äta mat. Inte puréer utan mer bitar. Trots att hon nyss ätit kvällsgröten ska hon ha något att äta när vi andra äter middag. 

Hon älskar sin storasyster Molly. Hon är den stora idolen. Fast redan förekommer syskonbråk. Jisses, vad de kan ta i båda två!

Även Ludde, vår hund, är en favorit. Han får rätt ofta besök i bädden, en tugga på svansen men även en hel del pussar. Tur han är rätt van med bebisar. 

En klätterapa är hon utan dess like. Vänder man ryggen till så är hon uppe i vår säng. Ramlat ner för nedre delen av trappen har hon hunnit med. Stupa rakt ner från sängen och slagit sig lite här och där. För snabb för sitt eget bästa helt enkelt. 


För 15 dagar sedan, precis på sin 10-månadersdag tog hon sina första stapplande steg här hemma i hallen uppe. Sedan dess har hon varit lite osäker på sig själv men nu börjar hon få bättre balans. Ja, inomhus för utomhus är det jobbigt med skor på. De åker ofta av och även strumporna. 

Nu är det alltså drygr 1,5 månad kvar till 1-årsdagen. 1 år?! Jag förstår inte det här, hur sjutton har hon kunnat bli så här stor redan? Min lilla bebis. Men kag måste säga också att tiden som är nu är den bästa. Få vara med om all utveckling. Fantastiskt! 




UnderBARA BARN

Om drygt två veckor är det dags för årets bästa mässa enligt mig. 3-5 oktober är det alltså dags för UnderBARA BARN-mässan i Älvsjö som hela familjen förhoppningsvis ska besöka. Måste boka in hundvakt bara.

Vi ska även passa på att hälsa på bror min och svägerskan som just nu har en bulle i ugnen. I slutet av november blir jag nämligen faster. Molly och Milla ska få sin första kusin. Så himla roligt! Dom ska också följa med på mässan under helgen, samt min mor. Trevligt.

Jag ser fram emot alla företag som kommer finnas under ett och samma tak. Tillfälle att lära träffa ägarna, klämma på produkterna och shoppa massor. Inspireras av deras montrar och även träffa andra likasinnade föräldrar. En del som jag lärt känna via just bloggar eller andra forum på nätet. 

Molly har tjatat sedan förra året på att få åka dit igen så hon längtar nog mer än mig tror jag. 

Ska ni dit?




Jordbävning

Igår fick jag uppleva något jag aldrig upplevt tidigare. En jordbävning. 
Jag satt i godan ro här hemma i soffan och surfade runt på telefonen. Molly satt intill mig i soffan och tittade på teve och Milla var i sitt rum och lekte. Men rätt som det var så började soffan skaka nå otroligt. Senil som jag blivit på senare tid trodde först det var tvättmaskinen för när den centrifugerar så kan det skaka lite lätt i huset. Men jag tänkte efter en gång till och kom fram till att jag inte hade satt på en maskin. Då trodde jag att det var en stor lastbil utanför huset och skulle gå och titta i fönstret. Det mullrade lite lätt också. Ställde mig i fönstret men såg ingen lastbil men märkte att blommorna och sakerna i fönstret skakade på ett onaturligt sätt. Rätt som det var så rasade två blommor ned från fönsterbrädan och sedan slutade det svaja, för det var så det kändes där jag stod. Att allt svajade. 

Gick ut på Facebook och fick informationen rätt fort om att det hade varit jordbävning. 7 mil norr om Mora och att det hade känts ner till Uppsala. Vilka krafter naturen har. Fascinerade men skrämmande också. En 4:a på skalan sägs det har varit. Den högst uppmätta siffran sedan år 1904. Ett stort skalv för att vara i Sverige. Hoppas jag aldrig får uppleva ett värre skalv än det här för det var läskigt.  

Den där egentiden

Igår kom min kära mor hit och var barnvakt så att jag och Daniel kunde få efterlängtad egentid tillsammans. Som oftast delar vi den egentiden tillsammans med 6000 andra likasinnade. Vi tillbringade alltså kvällen i Leksand och Tegera arena. För första gången sedan Leksand gick upp befann vi oss på ståplats. Det var en skön känsla att stå där igen. Det är något speciellt med Norra. Man glömmer bort alla vardagsbekymmer och lever för stunden. Skriker lite på domarna och motståndarna. Skriker ut sin irritation men även glädje. Man kramas med sin käraste, i mitt fall Daniel, men även med den som står intill för stunden. Vår stora extrafamilj. Jag älskar den gemenskapen! 

Hoppas vi hinner med att stå i klacken minst en gång till den här säsongen för det är där vårt kärleksliv började tillsammans. Jag och Daniel. Men vi är nöjda med att sitta på sittplats med. Tillsammans med våra barn. Jag och min familj. Tacksam till att kunna göra det. 



Cogito, ergo sum

Jag tänker, alltså finns jag. Men vem är jag? 

Hur många tankar kan en hjärna stå ut med? Kan den ge upp till slut? Jag tänker ofantligt mycket på saker och ting nu för tiden. För mycket. Jag tänker mycket på mitt eget liv. Vad gör jag av mitt liv? Vem är jag?  Vad vill jag göra under mitt liv? Vad är viktigast? Vad är mindre viktigt? För vem gör jag saker? För min skull? För din skull? Så där håller det på. Det bara snurrar runt. 

Det senaste året har varit riktigt tungt. Många känslor som satt sina spår. Det är snart ett år sedan vi flyttade till huset och snart ett år sedan Milla föddes. Jag har inte funnit någon riktig ro sedan dess. Allt har gått i ett hela tiden.

Under de senaste åren har jag tappat bort en stor bit av mig själv efter vägen. En stor bit som innehöll glädje, självkänsla och energi. Jag försöker varje dag få tillbaka en liten bit av den men det är svårt. Jag får tillbaka en bit men tappar två dagen efter. Så håller det på. Jag hinner aldrig återhämta mig, varken fysiskt eller psykiskt just nu. 

Att ha två barn är ingen lätt match. Jag älskar mina barn över allt annat men för att fungera som mamma behöver man även vara bara Sandra en stund. Få mer energi och just självkänsla. En stund för återhämtning. Efter den här våren speciellt är jag helt utmattad. Jag har en olustig känsla i hela kroppen. Magen värker ofta och jag får panik när jag tänker på framtiden. Där kommer dessa tankar fram igen, vad vill jag göra av mitt liv? Vad vill livet göra med mig? 



Även om de flesta dagarna betsår av tjat och gnat så är det dessa två som gör livet värt att leva ändå. Mina guldkorn!

Att sakna en vän.


Att förlora en vän. Jag känner mig tom. Jag är arg. Ledsen. Mer arg. Känslorna går inte att hantera. Det är jobbigt. Riktigt jobbigt.

För att ta det från början. 

Det var en regning och mulen torsdag i maj. Den 8 maj. Molly var på förskolan. Milla sov. Jag och Daniel tittade på teve. Han var vid den här tidpunkten fortfarande sjukskriven. Tur i oturen att han var hemma just den här förmiddagen. 

Telefonen ringde. Jag kollade på telefonen och det var ett nummer jag inte kände igen, så jag lät det ringa eftersom vi såg på teve. Men så fick jag en klump i magen, de kanske ringde från förskolan så jag slog upp nummret och fick upp en bekants namn. Vi bodde nästan grannar inne i stan och det var även hon som sminkade mig inför dopet och bröllopet (mer om det en annan gång). 

Jag trodde på en gång att hon kanske sökte efter någon som en elev på frisörskolan behövde ha som modell. Hon arbetar nämligen där. Så jag ringde upp henne. Hon svarade och sa vem hon var och att jag kanske tyckte set var konstigt att hon ringde sådär mitt i veckan en förmiddag. Jag bara sa att jag reflekterade inte över det. Sen frågade hon om jag var ensam hemma. Nej svarade jag, Daniel är hemma. Vad bra, svarade hon då. Du har alltså inte hört vad som hänt? Jag tänkte direkt på hennes två egna barn. Att det hänt dom något. Men så slänger hon ur sig samtidigt som hon grät att vår fina vän Anna-Karin var död. 

Jag kände hur hela min kropp blev kall. Pulsen ökade och ögonen fylldes med tårar. Hon snyftade fram att hon inte viste vad hon skulle göra men att hon tänkte på mig, att jag måste veta innan jag får veta via Facebook. Hon sa även att det kändes som om att hon ringde till mig och bara sa saker som hon hittade på. Tänk om det ändå hade varit så...

När hon berättade vad som hänt, att Anna-Karin hittats död på toaletten vid henns rum på sjukhuset, så bar inte benen mer. Jag var tvungen att sätta mig ned. Frågorna blev många. Många varför. 





Vår fina Mamma-Karin, det var så vi kallade henne, lärde jag känna under hösten 2010 (om jag inte tänker helt galet nu) när våra förstfödda var små pluttar. Hennes äldsta, Emil, föddes i februari 2010 och min Molly i maj. Vi sågs första gången på öppna förskolan precis intill där vi bodde. Vi bodde alltså på samma område. Månaderna flöt på och vi sågs till slut iprincip varje dag ute på gården. Barnen lekte och vi föräldrar delade våra tankar kring barnen och peppade varandra. Hon var så bra på det, att peppa och hon var så himla ärlig i sina ord och meningar. 

Fy fan, känns hemskt att skriva "hon var"... 

Sommaren för två år sedan (2012) var hon höggravid med sin yngsta, sin dotter som föddes sen i september. Jag minns att hon hade det rätt tungt och besvärligt. Under kommande våren (2013) delade vi med oss av nyheten av att Molly skulle bli storasyster. Hon var så glad för vår skull och började genast kika om hon hade små bebiskläder att göra sig av med. Ett set med Dalahästar har Milla fått haft många gånger nu. Känns varmt i hjärtat att se Milla ha dem kläderna. Nu är dom dock försmå. Jag ska spara i en låda och ge tillbaka dem till hennes barn när de blir äldre och förhoppningsvis får egna barn. Jag hoppas att vi fortfarande håller kontakten då. 


När jag pratade i telefonen så kom Daniel givetvis eftersom han hörde att jag grät. Jag försökte inte säga något till honom under tiden jag pratade i telefonen. Jag lade på, tittade på Daniel och fick fram orden "Det var, det var Sofie. Hon... Anna-Karin är död!".... Här svartnade det för mina ögon. Jag grät hysteriskt. Jag kunde inte förstå det. Det måste ju vara en skämt, en mardröm? Jag hyperventilerade. Daniel kramade om mig. Lugnade mig. Jag kände mig bara tom. Vi grät tillsammans. Vi tänkte mycket på barnen. På Björn. På alla nära och kära runt om. Vad händer nu? Vad ska man göra? Tankarna bara flög omkring. Sen slog det mig. Hur i helvete ska vi berätta det här för Molly? 

Jag och Daniel pratade med varandra om hur vi skulle göra. Ska vi berätta nu eller senare? Hur ska vi berätta? Vi kom fram till att berätta det på en gång. Hon skulle ändå märka på oss att vi var ledsna. 

Minns inte hur Molly kom hem från förskolan den dagen. Men hem kom hon i alla fall. Vi var uppe i vårt sovrum och sa till Molly att vi måste berätta något för dig. Hon kom och satte sig i mitt knä. Då berättade vi vad som hänt med lite mer detaljer som jag inte vill berätta här. Hon tog det rätt okej trots allt. Hon blev mest ledsen över att Emil inte hade någon att leka med nu. Sen sa hon inget mer. 

Dock kom reaktionerna några dagar efteråt. Hon ställde många frågor. Som om Anna-Karin kan se teckningar från himlen, om det inte måste vara molnfritt för annars ser hon ju inte ner hit till oss. Hon undrade hur Anna-Karin sover i himlen, om hon har en säng. Jag frågade ibland om hon saknar Anna-Karin men då sa hon bara att hon saknar Emil. Men vi kunde se på Molly att hon var ledsen. Jag tog faktiskt kontakt med bvc för att får tips och råd på hur jag skulle bemöta det här. Ett av tipsen var att se hur Molly bearbetar det. Hon har bearbetat det med att prata, prata och prata. Det går i perioder än idag. Hon leker bland annat "familj" där mamman i familjen har dött. Låter hemskt för andra att hon leker så men det är hennes sätt att bearbeta det hela.

När begravningen skulle äga rum så målade Molly en teckning med blommor på för hon visste inte om det fanns blommor i himlen. Hon tyckte Anna-Karin skulle ha det. Sen undrade Molly varför man går på en begravning och hur Anna-Karin kan ligga i kistan om hon är i himlen. Jösses, jag visste knappt vad jag skulle svara men fick fram att kroppen är som en skal som lämnas kvar på jorden och att vi tror att något som heter själen kommer till himlen så man kan leva där igen. Molly tittade på mig och sa "jaha, som ett äggskal?". Ja, som ett äggskal svarade jag. Svårare än så var det inte för henne. 

Efter begravningen gjorde jag något jag aldrig gjort förut. På minnesstunden så pratade jag inför alla som var där. Väldigt många. Jag hade lovat att förs vidare ett par ord ur en nätverksgrupp Anna-Karin var med i. Men jag nämnde också hur tacksam jag är/var att jag fick chansen att lära känna henne även om den tiden blev alldeles för kort. Jag grät mig igenom alla ord men fick stöd från Daniel som höll min hand. Det var tufft men skönt och kändes rätt. 


Idag har det gått tre månader sedan den dagen, det samtalet. Tiden går så otroligt fort. För oss rullar dagarna på. Anna-Karin finns ständigt i mina tankar. på gott och ont måste jag säga. Vi har varit hem till Björn och barnen. Det var jobbigt men ändå skönt. Är tacksam över att vi kan fortsätta ses. Men det gjorde ont inom mig, fruktansvärt ont. Att där var jag, umgicks med hennes familj, med hennes älskade små guldkorn men inte hon. Så jävla orättvist! 

Som jag nämnde tidigare så är jag fruktansvärt arg på ödet samtidigt som jag är oerhört tacksam till livet. Väldigt många blande känslor. Den här våren har inte varit den bästa tiden i mitt liv. Aldrig mer vill jag uppleva en sådan här vår. Aldrig! 



Anna-Karin,
Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att lära känna dig. Dig och din fina familj. Att under dessa fyra år fick dela mina vardagsbekymmer med dig. Du fanns alltid där för att lyssna, peppa och även trösta. Du fanns så klart där när jag ville dela positiva händelser också men det var ändå den där extra energin du gav mig som jag gillade mest hos dig. Du var grym på det! Jag saknar det nå otroligt. Tänk att en endaste människa kan ge en annan människa så mycket postiv energi.
Nu låter det som om att vi bara tyckte allt var tråkigt och eländigt men så var det såklart inte. Oj, vad vi kunde skratta åt småsaker ute i lekparken.
Jag är så ledsen Mamma-Karin. Att du inte finns här med oss på riktigt längre. Att du bara ska få finnas som ett minne. Det gör så ont inom mig. Att dina barn ska få växa upp utan dig. Här om kvällen blev jag så ledsen och arg över att jag inte får ha dig kvar i mitt liv. Jag kan inte förstå det. Det är så ofattbart än idag. Du fattas mig nå enormt Mamma-Karin, enormt mycket... 



Mollys teckning som jag lämnade på kistan under begravningen. "Det är en blomma som växer sig stor och stark. Solen lyser på den men på natten lyser stjärnorna. Anna-Karin är en stjärna på natten så hon hjälper blomman att växa", Mollys beskrivning. 


Regn, regn och åter regn

Vilken grå dag det har varit. Det har regnat hela dagen och det håller fortfarande på nu klockan två på natten. Nu gör det inget att det regnar, det är bara mysigt att höra regnet smattra. Vi har sovrumsfönstret öppet så det fläktar in frisk luft med jämna mellanrum. 
Nog för att jag gillar svalare väder men inte det här. Vill kunna umgås med familjen mer utomhus i solsken, grilla och fika på altanen. Dumma regn. 

Fast idag var det ärligt talat rätt skönt att det renat hela dagen. Vi har rensat bland barnkläder och leksaker hela dagen och än är vi inte klara. Tråkigt för en del fast för mig och maken är det bara skönt med dessa dagar. Få ordning på kaoset som bildas under veckodagarna, eller försöka få ordning ska jag nog säga. Ett evighetsprojekt känna det som just nu.


Mitt under rensningen ville Molly gå ut så vi tog en paus. Var inte ute så länge eftersom det regnade en hel del. Milla fick sova middag ute. Stackars lillskäpet har varit hängig hela dagen och nu på kvällen var hon kokhet så hon fick Alvedon. Nu sover hon tungt igen. Alla sover utom jag. Är det något jag har problem med just nu så är det att somna. Har mycket att tänka på och bearbeta. Livets mening. Ödet. Livet och döden. Listan kan skrivas lång men just nu tänker jag mycket på döden och på barnen. Allt som hänt under våren har satt djupa spår inom mig. Mer om det en annan gång. Ska lägga ifrån mig mobilen och lyssna på naturens krafter, förhoppningsvis somnar jag om en stund...


Har gått runt med ulltofflorna på mig idag. Rena rama höstvädret ute. Nästan så vi borde ta och elda i kaminen. Bara 179 dagar kvar till jul...


 

Firat midsommar lite i förväg

Igår kväll firade vi midsommar här i byn. Sitter i sedan långt tillbaka att byn firar två dagar innan självaste midsommar. Yllefabriken som var igång förr hade många arbetare som kom från andra byar och städer så för att höja gemenskapen i byn och bland arbetarna emellan så firade man alltså innan. De flesta reste hem över storhelger. I samma veva fick byn bort all missbruk med alkohol eftersom arbetarna skulle upp och jobba dagen efter. En familjefest helt enkelt. 
Vi började firandet redan i förrgår med att plocka blommor tillsammans och binda rumporma med björkris. Avslutade det hela med korvgrillning. 

Igår började vi firandet med att lyssna på spelmän som spelade så fint i kyrkan. Fick även sjunga med i pslam 199 (den blomstertid). Jag brukar säga att när jag fått höra några sjunga den på skolavslutning eller kör av något slag så är det sommar för mig. Igår var det första gången jag hörde den för i år så nu är det officiellt sommar för mig. Trevligt! 



Efter musiken i kyrkan tågade vi tillsammans ner till ängen när stången väntade på att bli klädd. Den restes utan några problem. Extra kul att ett gäng ungdommar från Utha (Salt Lake) är här på besök. De fick vara med och hjälpa till att resa stången. 

Sedan väntade dans kring stången, lekar, lotteri och så hann vi med att fika en snabbis. 

Det här var vårt första firande i byn. Fantastiskt hur de tänker på barnen. Alla barn får gratis godispåsar strax innan hemgång. Är kul att jag blivit invald i barnens förening, en förening som fixar mycket för just barnens skull. Senare i sensommar ska vi anordna en dag för bara barnen med trevligheter i parken. 

Tänk att få fira midsommar två gånger. Imorgon ska vi fira igen fast vid en annan stång. Trevlig midsommar på er! 




När Molly fyllde 4 år

Söndagen den 25 maj firade vi Molly som fyllde 4 år. Redan kvällen innan fixade vi ordning födelsebrickan, den som vi har med oss in till den som fyller år på morgonen. 
 
Molly brukar få önska vad hon vill äta till frukost. Denna gång ville hon ha ett glad mjölk, ett glas saft, en kaka och melon. Sen skulle flaggan och ett ljus vara med och det viktigaste, minst ett paket! 
 
 
Alla andra år vi väckt Molly på morgonen har hon vaknat helt på fel sida. Hon har varit både sur, arg och ledsen. Men den här gången var det vara ren och skär lycka från hennes sida. Vi hörde när hon vaknade och började tassa omkring i sitt rum ovanför köket och öppnade sin dörr. Då skyndade jag mig till trappen och sa "nej, jag tror hon sover än så vi hinner göra klar brickan". Hörde hur hon sprang tillbaka till sin säng och där låg hon snällt och väntade när vi tågade in i värmeljusets sken och sjöng födelsedagssång. "Äntligen är jag fyra år!", utbrast Molly och tyckte frukosten var jättegod. 
 
 
 
Efter frukosten började den långa väntan på att alla gäster skulle dyka upp. Så det blev lite lek med morgonpresenterna och ballongerna. 
 
 
Och sen äntligen kom alla gäster. Molly var så ivrig med alla paket så jag hann inte med att höra vad som var från vem. Så härligt att se lyckan i Mollys ögon. 
 
 
Det bjöds på mycket fika och gjorde en sommartårta (jordgubbar/maräng) som precis räkte till hela bunten. Älskar mitt nya stora tårtfat som jag lyckades vinna i en tävling. Rymmer mycket fika. 
 
 

Molly som lärde sig att cykla, nästan precis för ett år sedan, fick en ny cykel av sin Farmor och Anders. Vi hade förberett dom att första reaktionen från Molmy kanske inte blir den bästa för är det något Molly gått och drömt om så är det en grön/blå cykel. Nu hittade Farmor denna via en bekant som sålde sin dotters cykel. Och mycket riktigt. Hon blev skitsur och började grina. Men efter en liten stund när hon fått smälta allt lite så blev hon jätteglad och tyckte att den nya cykeln också var cool, för det är det allt ska vara nu för tiden. 
 
Sist men verkligen inte minst kom ett gigantiskt paket upp på gården. Farfar körde den upp på släpet. Molly stod och tittade med stora blänkande ögon och utbrast ord som WOW, är det till mig? 
 
 

Min stora dröm som litet barn var en egen lekstuga. Jag fick aldrig någon, kanske tyckte mina föräldrar att jag var för stor för en när vi väl flyttade till hus. Det kanske är därför mitt sug efter en lekstuga till Molmy varit så stor?
 
Eftersom Molly älskar att leka affär så specialbeställde vi stugan med en kiosklucka. (Den är völdigt poppis idag kan jag säga.) När gubbarna i släkten skulle få lekstugan på plats så hade inte Molly tid att äta tårta inne så hon tog med sig sin tallrik ut och satte sig i gräset, en sann arbetsledare. 
 
Lekstugan kommer bli ett sommarprojekt, bara Daniel får semester. Den ska målas, inne som ute, bara vi lyckas komma överrens med Molly vilka färger vi ska använda. 
 

Morgonpaketen innehöll detta: Utklädningskläder (Indian) med tillhörande pilbåge. Korvtröja från Me&i. En skrivbok med Blixten på. Några Duplobitar och en brandman-motorcykel av Lego. Utklädningskläderna hade vi sparat undan från julklappshögen. Vi insåg när vi slog in paket i julas att det var mycket. Hade väl egentligen kunnat lägga undan mer saker. 
 
 
Paket från släkten: Kockkläder+kokbok. Uteleksaker och en badpool. En presentpåse med prinsessaker och en tidning i. VM-tofflor med tillhörande fotboll. Och så pengar som hon sparat undan i sin spargris. Frågade vad hon ska spara till och hon svarade till semestern och "Lego-brandmannen-stationen". 
 
Tusen tack till er alla som kom och grattade Molly och gjorde dagen extra bra och tack igen för alla paket. 
 

Hur gammal är Milla?

Hon är sex och en halv månad, har jag svarat folk som frågat hur gammal hon är under helgen. Inget konstigt med det men så såg jag i en föräldragrupp jag är med i för novemberbebisar på facebook att många varit iväg på sjumånaderskontroll hos bvc. Konstigt tänkte jag, var det så många som föddes i slutet av oktober? Milla var väl en av de första som föddes? Men så tänkte jag efter att Milla är ju minsann sju och en halv månad. Snacka om att inte har lika stenkoll med barn nummer två som med barn nummer ett, då kunde jag ju säga hur många månader Molly var och även veckor och dagar.

Jag är bra mycket mer vimsigare nu än med Molly. Som här om dagen, då hittade jag inte min nässpray. Inte så konstigt, den stod i kylskåpet. 

Eller när jag gömde Daniels nycklar till motorcykeln, tyckte inte han skulle ut och åka innan de sopat ihop gruset för ett par veckor sedan. Glömde helt bort att jag gömt dom under soffan vilket resulterade i att jag fick rota i dammsugarpåsen efter nycklarna. 





Me&i-favoriter

Idag är det sista dagen att beställa ur me&i's vårkollektion. Jag har beställt en hel del ur kollektionen i år. Verkligen en fin kollektion och på bilderna nedan är några av mina favoriter, har köpt alla plus en hel del till. 
 
 
För er som inte känner till me&i så är det ett svenskt modeföretag som startades år 2004. De tillverkar och säljer kläder med en unik design och med en grym passform. Kläderna är mjuka och dess färger och former skapas i den stil som är typisk för just me&i.  
 
Ni som känner mig vet att jag älskar barnkläder med färg, på ett lekfullt sätt. Där prickar me&i's kläder in bra hos mig. Men det är inte bara barnkläderna jag gillar utan även deras kollektion till de vuxna med. Otroligt skön passform och kläder som håller tvätt efter tvätt. En viktig sak för mig, att kläderna ska hålla för lek både inne som ute. Ett stort plus är att kläderna bara görs i ett visst antal och på så vis känns det unikt att ha ett plagg som inte görs i en gigantisk upplaga. 
 
Så passa på att kika in på deras hemsida nu, www.meandi.se och beställ några fynd ur deras rea, imorgon är det försent! 
 

 

Njuter


Jag njuter till fullo av vår trädgård. Vår första sommar som husägare. Tänk att vi varit det i lite mer än 8 månader nu. Tiden går fort! 
Det gäller att passa på att njuta nu när det blommar som mest för det blommar snabbt över. Önskar man kunde stoppa tiden när trädgården är som allra finast. Får hoppas det finns något mer oväntat som kommer ploppa upp ur marken här och där. Väntar med spänning på att få se om det blir nå jordgubbar och hallon i år. Hoppas! 

Men allt är inte toppen med trädgård och stor tomt. Det krävs en hel del arbete fast än så långe går det bra. Vi hamnade efter rejält med alla sysslor när Daniel insjuknade i bukspottkörtelsinflammationen (långt ord!) fast som tur var så kom svärfar och hjälpte till en del. Tacksam för det! 

Cresent compact 360

 Jag drömmer om en ny enkel sittvagn. Det är ju sittdel på den vagnen vi har och använde med Molly med. Skulle vara otroligt skönt med en vagn som har svängbara hjul, speciellt de dagar jag har kraftig smärta i bröstbenet. Har ju haft problem med bröstbenet, tietzes syndrom, vilket innebär inflammation och låsningar i brsötbenet. Förvärras vid dålig kroppshållning vilket jag har fick under graviditet igen. Sov mest på sidan så bröstbenet trycktes ihop och så dålig sittställning när jag ammade Milla. Så nu är smärtan där igen. Jag bör undvika lyfta, inte ens ett mjölpaket. Samma prognos som förra gången, det kan ta upp till två år innan det blir bättre. 
 
Därför skulle en vagn med svängbara framhjul vara en dröm för mig i vardagen. Att inte behöva "lyfta" vagnen varje gång jag ska svänga under promenaden eller framförallt inne i affärer där man kan behöva svänga många gånger för att hitta det man är på jakt efter.
 
 
 
En vagn jag spanat på är vagnen ovan, en Crescent Compact 360 som finns hos Jollyroom. En vagn med just svängbara hjul. Den har fullt liggläge vilket är en viktig sak på vagnen med eftersom jag vill att Milla ska sova bra i vagnen, hon sover mest ute på dagarna. Sen är det toppen att det är punkteringsfria hjul för vem vill ha punka på långpromenaden med hunden?
Såg en bra ståbräda också, Bumprider, perfekt att ha med när vi går längre promenader så Molly kan åka med när hennes ben blir som spagetti. Fanns många olika färger. Slår vad om att hon skulle välja den med grönt om hon fick bestämma. 
 

Sittdelen kan vara kvar på chassit när den fälls ihop och det verkar som om att den tar lite plats i till exempel skuffen på bilen. Alltid ett stort plus! 
 
 Beskrivning från sidan på Jollyroom:
Crescent Compact 360 är en smidig och väl genomtänkt sittvagn som är av en mycket robust och pålitlig konstruktion. Utrustad med fullt liggläge så att vagnen kan användas redan från sex månader. Allroundmönstrade och punkteringsfria hjul som passar alla underlag. Rejäl, fodrad sufflett med takfönster och praktisk förvaringsficka. Det justerbara handtaget är försett med säkerhetsspärrar i metall och anpassningsbart i höjd för att passa alla förare. 
 
 
Kanske är det någon av er läsare som har den här vagnen, eller provkört? Dela gärna med er av era erfarenheter! 
 

Vilka kikar in här?

Ser att det är en del som är in och läser här fortfarande. Är ni nya läsare eller återkommande? Kul att någon ändå hänger här trots den stora bristen på inlägg. Berätta gärna vem du är och hur du hittade hit och undrar du något så ställ gärna en fråga så får vi se om jag kan besvara den. 

Studenttider

Idag är det 8 år sedan jag själv tog studenten. Jag minns dagen som om den var igår. Alla skratt, alla tårar, alla känslor på en och samma gång. Minns alla äldre som sa "ta vara på gymnasietiden, den kommer aldrig åter", så rätt de hade. Där och då var jag så sjukt skoltrött men vilket bra vardagsliv man hade. Med väldigt få krav när man tänker efter. 

Sista terminen var jobbig med slutarbeten och så vidare men var samtidigt den roligaste. Jag älskade min klass! Så idag tänker jag extra mycket på den, på tiden vi hade och passar även på att säga till alla blivande studenter, ta vara på stunden och grymt kämpat! 


Surrovich - mamma till Molly & Milla

En vardagsblogg om livet som Mamma till två fantastiska döttrar, Molly 4 år och Milla snart 8 månader. Barnkläder, inredning och en hel del annat.

RSS 2.0